sisu

Varning för ält

Kategori: Allmänt

För hundra år sedan bloggade jag jämt. Sedan bloggade jag mer sällan men längre inlägg.
 
Sedan bloggade jag inte alls. Och sedan inte alls. Och sedan inte alls.
 
Och så hittade jag tillbaka. Med typ ett inlägg var åttonde fullmåne. Det kanske inte kan kallas att jag har hittat tillbaka, när jag tänker efter...
 
För några år sedan pratade jag med en fantastisk människa på vuxenpsykiatrin här i stan. Kära hjärtanes, alla borde gå i terapi. Det är en parentes. But seriously, alla borde faktiskt göra det. Alla har vi nåt vi behöver vända och vrida på med någon utbildad människa.
 
Iallafall, jag förklarade för den här människan att jag inte bloggade längre och att jag saknade det. Hon frågade varför jag inte bloggade längre. Jag svarade att jag inte visste. Jag hade en teori om att jag inte ville lämna ut hela mitt innersta till kreti och pleti längre. Hon tyckte att jag skulle blogga i en hemlig blogg istället, så att jag iallfall kunde fortsätta skriva.
 
Well, I did. Och det var najs.Men.
 
Jag tror att jag litegrann har sneglat på pudelns kärna här nu va.
 
Och det är att även om jag ibland har vänt ut och in på hela mig själv här i bloggen, så finns det ÄNNU mer jag behöver hälla ut på golvet och låta folk se, MEN! DET! ÄR! SÅ! JÄVLA! JOBBIGT!!!! så jag låter bli.
 
Den hemliga bloggen var bra för jag bearbetade litegrann när jag skrev i den, men till syvende och sist är det alltid den här känslan av att jag vill ha en mottagare! Inte en hel publik, eller någon som omfamnar mina känslor och personlighetsdrag och gullenuttar med dem, utan bara att veta att "riktiga människor" läser det jag skriver, alltså lyssnar på min historia. Sedan behöver jag ingen särskild respons eller så, utan jag behöver nog bara veta, vare sig det faktiskt är så eller ej, att dessa riktiga människor, har läst mina ord. Och med riktiga människor menar jag då att folk som vet vem jag är IRL läser. Även om jag uppskattar alla mina läsare! SÅKLART!!
 
Jag älskar ord, jag älskar att skriva, jag älskar att dela med mig av mitt innersta. Och jag tycker det är viktigt att man som människa kan göra det, dela med sig. Men jag har censurerat mig själv på sistone. (Sistone = de senaste jävla åren)
 
Jag har hav av tårar inom mig som behöver komma ut. Fortfarande, trots att jag var så jävla stolt över mig själv för några år sedan som lyckades gråta. De är kvar, eller så är det nya, hur som helst har jag tårar. Hav av dem.
 
De tränger sig fram så fort de ser ett tillfälle, och jag är liksom van vid att gråta, jag har gråtit lätt i hela mitt liv, men jag känner (nuförtiden...) skillnad på om det är tårar enbart för att jag blir rörd av ett tv-program, eller för att de ser minsta lilla tillfälle "HÖRNI, NU SÅG HON NÅGOT FINT PÅ TV, SKYNDA ER, VI KANSKE KAN FÅ UT TIO AV OSS DEN HÄR GÅNGEN!!!!" att tränga sig fram...
 
Och jag kom på en till grej! Jag tror att jag kan ha lite oro för att jag upprepar mig i mina inlägg här!? Att jag inte bara en gång skriver om en viss sak, utan fler gånger, och då känner jag undermedvetet att hur jäkla intressant är det att läsa samma sak massor av gånger? Och då vill jag vara tyst. Vill ju vara en intressant blogg.
 
Trots att det är min jävla blogg och mina jävla inlägg och mina jävla känslor och att jag DESSUTOM vet att mina jävla bloggläsare är fantastiska människor som troligtvis unnar mig att älta eftersom de vill att människor, mig inräknad då, ska må bra. Och om jag mår bra av att älta så ska jag få göra det.
 
(Och de läsare som inte unnar mig det har ju alldeles egna ögonlock som de kan dra ner över ögonen så att de inte BEHÖVER läsa! Bästa uppfinningen ever!)
 
Så brace yourself - eventuellt kommer det ältas på denna plats från och med nu!
Kommentera inlägget här: