sisu

Idag hade jag en hemsk insikt. Otroligt otrevlig och oväntad och hemsk insikt.

 

Insikten poppade upp som gubben i lådan medan jag låg hos Eskil vid läggning och småpratade med honom, och jag konstaterade att jag inte har knappt ett enda minne av att han har gått i ettan. Eller tvåan. Inte förskoleklass heller, kom jag fram till när jag hade funderat ett tag. Jag MINNS inte hans första år i skolan.

 

Det är som att de åren inte existerar, det är bara blankt i mitt huvud när jag tänker på det. Vilket gör så ONT, för det är en viktig tid i ett liv, de första åren i skolan för en liten unge och hans mamma, men för den här mamman är det bara vakum att tänka tillbaka.

 

Jag försökte räkna ut hur i hela friden det kommer sig att jag inte kan minnas hur han var som liten 6-åring, 7-åring (som Mira är nu!) och liten 8-åring men ingen bild kommer fram! En vidrig känsla! Och jag insåg att jo, det stämmer totalt överens med när jag gick in i väggen. SÅ FÖRBANNAT JÄVLA TRAGISKT! Att omständigheter i livet (stressigt på jobbet + krisigt med Lilja) leder till att man inte MINNS flera år av sitt liv!

 

Jag tänkte även på Mira och Lilja och jo, deras liv minns jag lite lite mer... vilket OCKSÅ stämmer väl med att jag hade sån ångest över att Eskil, mellanbarnet, inte fick så mycket uppmärksamhet mellan Lilja med sin problematik, och Mira som var så liten. De damerna tog den uppmärksamhet de behövde, medan Eskil hamnade i kläm. Aj, mitt hjärta!!!

 

Och nu när vi ändå pratar om sorgligheter kan jag passa på att flika in ett annat elände. Jag vill helst inte, men jag har märkt att jag blir flera kilo lättare när jag delar med mig av eländen, och det är dags att gå ner lite till (jag pratar metaforiskt nu alltså).

 

Puh. Okej, here we go.

 

Min pappa var snäll. Min mamma var inte riktigt på det viset.

 

Och jag minns ett nyår, vi firade hemma, bara vi tre (för mina föräldrar hade typ inga vänner. Gode gud, låt mig aldrig bli som dem) och pappa hade köpt nyårspresenter till mig och mamma. En till mig, en till mamma, och lagt på våra tallrikar. Vi hade inte köpt något till honom. Jag var bara barn, typ 10-11 år kanske, men mamma då. Hon hade väl kunnat tänka lite på andra än sig själv?

 

Men det gjorde hon inte. Och inte jag heller.

 

Så där satt vi, tre ensamma personer på nyårsafton. Två av oss hade presenter framför oss, den tredje hade ingenting.

 

Mitt hjärta brister när jag tänker på det. Jag hatar den känslan. Och jag hoppas SÅ att detta var det sista som behövdes för att jag ska kunna släppa detta förfärliga minne, som gör mig så illa, och har så gjort i snart 30 år.