sisu

Jag är så jävla rädd för att dö. Jag är så sjukt jävla rädd för att plötsligt falla ihop och dö och lämna mina barn moderslösa och lämna Robert ensam att rodda livet med dem. Det skrämmer mig så brutalt mycket, och tanken stressar mig så överjävligt.

 

Jag vill inte försvinna från mina barn. De behöver sin mamma, i så himla många år till. Jag vet inte riktigt när man är redo att vara utan sin mamma, men det är inte innan man har fyllt 15, det är jag alldeles säker på. Enligt min personliga erfarenhet är det inte innan man har fyllt 25 heller.

 

Det är nog mycket senare. Runt 40 kanske. 50.

 

Jag är så jävla rädd för att dö. Jag har tänkt att det beror på min ålder. Jag har om några dagar uppnått en hedersvärd ålder av 39 år, och jag är till 100 % medveten om att jag är varken gammal eller börjar närma mig en tid i livet då det är vanligt att dö, men rädslan växer likförbannat för varje dag som går. Jag tänker att jag ska dö, knall och fall, helt utan att ha hunnit förbereda något. Jag vill skriva brev till mina barn så att de alltid ska ha mig med dem. Så att de ska lära känna mig ifall jag dör innan vi helt har hunnit med det. Och jag vill skriva brev till mina barnbarn om de inte hinner träffa mig. Jag vill lämna kvar mig själv för jag tror att människan som helhet behöver sina förfäder, att man behöver känna sina föräldrar och deras föräldrar, att man behöver känna att man är del av ett stort sammanhang, att det har funnits generationer i mängder innan man själv kom till världen, som man själv är en liten liten del av.

 

Livet är jävligt bra just nu. Och jag tror att det är en av anledningarna till min rädsla. För att livet ÄR bra. Det kan inte få vara så här bra. Så när kommer smällen?

 

Jag tror att jag på något plan konstant väntar på smällar. Så har jag nog fungerat hela livet. Inför varje större händelse - en rolig fest, ett bröllop, en helg iväg med tjejkompisarna - bor alltid tanken i mig att det kan skita sig så att detta fantastiska som jag ser fram emot så, går i stöpet. På samma sätt är jag efter lyckat genomförande tacksam och en gnutta förvånad, men mest tacksam, över att jag kom iväg. Typ "Puh, det sket sig inte denna gång heller."

 

Jag minns att jag var så glad över att jag gifte mig efter att mina föräldrar hade dött för jag hade varit så gruvligt orolig över att de skulle förstöra bröllopet på något vis. Genom att typ dö eller bli sjuka eller vara jättefulla och skämma ut både mig och sig själva. Den tanken fanns med mig rätt mycket medan vi planerade vårt bröllop. "Tack och lov att de är döda. En risk mindre som kan orsaka att bröllopet går åt helvete."

 

Det är som att jag förväntade mig kaos och kalabalik från dem. Och den förväntan har följt med mig hela livet.

 

Nu kom jag ifrån ämnet lite. Min rädsla att dö. För jag tänkte nämligen analysera den här rädslan lite. Och jag tänker att det är så "enkelt" att min släkthistoria kan vara anledningen till min rädsla att dö, i min ändå rätt så unga ålder.

 

För, alltså. Min mamma dog när hon var 54 år. Knall och fall, efter en infektion som satte sig i lungorna. En vanlig jävla infektion men p.g.a. långvarigt alkoholmissbruk var hennes immunförsvar värdelöst så hon klarade inte det, utan drunknade inifrån.

 

Min pappa dog 2 år före mamma, 56 år gammal, på sjukhus men ändå helt oväntat, efter att ha legat på IVA i 5 dagar. Han blev flyttade till vanlig avdelning och dog den natten av invärtes blödningar, ensam, inne på en toalett på sitt rum.

 

Min farmor dog dock i högre ålder, hon var nog över 80. Men hon var å andra sidan dement också, och det är också ett jävla elände att ha i generna.

 

Men så återgår vi till knall-och-fall-dödarna.

 

Min mormor. Hon dog medan hon och mamma pratade i telefon. Förvisso rätt gammal, men även här knall och fall. Mormor bodde i Finland och vi bodde i Sverige så det blev såklart en del rabalder i den stunden.

 

Min farfar dog av ett pulsåderbråck i hjärnan när min pappa var bara 12 år gammal. Även han i 50-årsåldern.

 

Min morfar vet jag inte ett skvatt om och jag har aldrig träffat honom. Jag kom mig aldrig för att fråga, och nu finns det ingen kvar som kan berätta. Jag har kontaktat en tjej som är barnbarn till en kompis till min mamma, men jag vet inte om hon kan få tag i nån info.

 

Och förresten, min dagmamma också. Hon dog en dag när hon hade hand om mig och två andra barn. Jag var 4 år och minns att hon svimmade i hallen, och jag gick och hämtade en kudde. Hon dog inte exakt då, men i samband med det.

 

Så alltså. Det finns ju en viss historia av ganska unga, ganska plötsliga dödsfall i min släkt och så dagmamman då. Min högst amatörmässiga analys är att detta fakta har klistrat sig fast i mig, och följer mig som något slags kollektivt släktspöke, som vill säga åt mig att aldrig riktigt våga glädja mig åt något, för DETTA kan vara stunden då allt tar slut.

 

Och att mitt liv skulle ta slut, utan att jag har sett till att ge mina barn en mor under hela deras uppväxt och mycket längre till, den oron gnager snart hål i mig.

 

Dock har jag märkt att när jag öppnar upp för mina hjärnspöken och saker jag ångrar och saker som gnager i mig, kan jag släppa dem och känna mig två ton lättare, så jag hoppas att det kan vara så med detta också. För denna jävla dödsrädsla är ingen kul grej att släpa omkring på.