sisu

Det slog mig. Att. När jag dör...... då finns det ingen kvar som kommer att minnas min mormor. Då försvinner hon helt. Då blir det som om hon aldrig existerat.

 

Och är inte det en rätt otäck tanke?

 

Att vi är så små på denna jord, att ett par generationer efter att vi föddes, då är vi helt försvunna.

 

Har ni sett filmen Coco? Den handlar om just det, att minnas sina döda, att hedra dem, och tänka på dem, och offra blommor och mat till sin ofrenda, som är ett altare för just sina älskade döda. I filmen berättas det även att den dagen ingen minns dem längre, den dagen ingen längre offrar blommor och sött bröd till en viss person - ja då slutar den personen existera även i dödsriket.

 

En så jävla creepy tanke. Man föds, man blir (oftast) älskad, man har ett liv. Sedan dör man, men ens efterlevande som älskade dig minns en. Tills det en dag har gått så pass lång tid att det finns ingen kvar att minnas dig. Då är du noll och luft och ingenting.

 

Yikes.