sisu

Happy Mona is back!

Kategori: Allmänt

Har haft någon slags down-period de senaste dagarna... de senaste 2 veckorna kanske... Kan inte riktigt förklara det, har inte varit deppad på riktigt, utan det är mer att jag inte har kunnat vara sådär dunderglad som jag oftast är. Jag tycker själv att jag är en hejare på att se livets små ljusglimtar, hur små de än är, att jag är skitduktig på att njuta av mina barn, och att jag är rätt bra på att njuta JUST NU.

Detta har jag inte kunnat göra på sistone, och jag har känt mig lite vilsen på grund av det... Har saknat den där lyckokänslan, och dessutom varit frustrerande irriterad på att min älskade lille son är så väldigt närhetstörstande. Det dåliga samvetet har gnagt och jag har varit lite ledsen på något vis, över att känna så här.

Hatar att känna det dåliga samvetet gnagas på, avskyr den där pockande, petande, pirrande känslan av irritation, när man VET att ens barn bara vill ha sin mammas uppmärksamhet, och att ingen baktanke att ge mamma nervsammanbrott finns. Jag har tre fina barn, jag tycker att jag inte har någon jäkla rätt att bli irriterad på deras närvaro när jag och Robert i samförstånd har sett till att skaffa hit dem... men å andra sidan, jag är inte mer än människa. Down-perioder har väl alla (gissar jag, herregud?!) och det är bara att ta sig igenom dem och hoppas att de inte märks alltförmycket för barnen.

Idag var dock dagen då jag kände igen mig själv igen! Härlig känsla, att känna sig lycklig, lugn, fri och att älska sina barns närvaro. Det finns ingen bättre känsla än att vara NÖJD. Älskar den känslan, älskar känslan av att VILJA vara med sina barn, att VILJA ha dem på mig som små kardborrar, att VILJA och orka lyssna på allt allt allt som små barn kan tänkas vilja berätta...!

Jag är tillbaka igen, normalglada Mona är tillbaka och det är så jäkla skönt! =)

Improvisationsbaka?

Kategori: Allmänt

Sådärja, nu ska här bakas smarriga hallonkladdkakemuffins! *googla recept*

Här hittade jag nåt som verkade bra! *börjar plocka fram och kör igång spisen*

Trallala, socker och ägg, och nu smälter jag smör.

Hmm... det står i receptet att man ska ha flingsalt och att det är det som gör hela skillnaden... jag har ju inget sådant... Äsch, då byter jag recept!


*googlar fram ett annat hallonkladdkakemuffinsrecept*

Det här blir nog bra, lika mycket smör, annorlunda mått på sockret men struntsamma, salt ska man ha i och allt!

Trallala, bakar bakar.


*läser lite till i receptet* Jasså, skulle man blanda ägg och socker först och sedan försiktigt vända ner de torra ingredienserna? Äsch, jag kladdar ihop allt på en gång, hur stor skillnad kan det göra?

*kladdar ihop allt, inklusive djupfrysta hallon som man får banka isär medan de ligger och fräser i nysmält smör*

Trallala, kladda kladda. Ser ju bra ut det här.

Klickar ut i formar. Perfekt konsistens!

Hmm, jag satte visst spisen på 225 grader, och i receptet står bara 175. Äsch, det vädras väl ut lite värme när jag öppnar luckan och stoppar in plåten.


*vädra vädra men det klickar fortfarande till på 225 grader*

Äsch, det blir säkert bra ändå, trallalala....

Hur länge skulle man nu ha dem inne? När stoppade jag in dem? Hmmm...?






Jamen vem behöver recept liksom!???!

(Nej, jag har inte smakat dem än..............)

Alltid beroende av någon annan

Kategori: Allmänt

45-årig man häktad för flera våldtäkter på funktionshindrade elever

Jag blir så jävla rädd när jag läser sånt här...! Detta är vad jag i hela mitt liv kommer att oroa mig för, alltid alltid alltid. Min älskade lilla tjej, min lilla Lilja, kommer alltid vara beroende av andra människor. Idag vet vi inte hur beroende, men hon kommer högst troligt alltid vara tvungen att förlita sig på andra mer eller mindre.

Och så finns det såna här jävlar till människor där ute.

Jag har själv jobbat på gruppboende för funktionshindrade, antagligen något liknande som Lilja kommer bo i som vuxen. Är någon anställd där inte godhjärtad och vill väl och är normalt funtad, så är det SÅ lätt att göra övertramp.

Man är inne hos de boende, man stänger dörren om sig och kliver in i deras lägenhet, man är ensam med dem i deras eget hem, ibland ända in i duschen och sovrummet. Det är så JÄVLA otäckt att veta att Lilja, som antagligen inte kommer förstå vad som är rätt och fel utan lycklig tecknar att "Det är min kompis!" om alla hon möter mer än några sekunder, kan råka ut för människor som mannen i artikeln. Kanske känner hon att det som händer inte är okej, men lite viskvisk om en hemlis, och en muta bestående av en kaka så är kanske hemligheten välbehållen?

Hur klarar ett mammahjärta att bära på den oron hela livet?