sisu

No more omvårdnadsrobot

Kategori: Allmänt

Ikväll vid nattningen var Lilja bekymrad över några saker, och under tiden hon pratade blev hon mer och mer ledsen och jag tröstade. Medan hon låg där i sin säng och grät (något hon mycket sällan gör, så det tog mig väldigt hårt) så kände jag att ju mer upprörd hon blev, desto lugnare blev jag. Det var som att jag gick baklänges; från en normal Mona bredvid Lilja, med normala känslor och normalt tonläge, blev jag den avtrubbade Mona, den jag känner igen från Liljas småbarnsår med alla läkarbesök och gipsningar och operationer, den som blir svalare och svalare, med sänkt tonläge och röstläge, och sakliga svar på alla Liljas påståenden, istället för att reagera med känslor och bli ledsen själv.  
 
Det är en bra sak, det är det, att kunna sänka tonläget när man pratar med ett upprört barn, men egentligen bara till en viss gräns. Sedan blir det mer åt det otäcka hållet. Som att jag blir en robot. En sån där i den där barnfilmen, en omvårdnadsrobot liksom.
 
Jag vill inte vara en omvårdnadsrobot. Jag brukade inte vara en omvårdnadsrobot. Ju mer sällan vi behövde besöka läkare, desto mer kom mina känslor fram igen. Jag brukade känna allt så fruktansvärt mycket, och när jag gjorde det, skrev jag ofta blogginlägg om det, eller gjorde en Facebook-status om det, eller så skrev jag till någon som jag visste kunde känna igen sig i mina känslor, eller så pratade jag med Robert om det.
 
Men någonstans på vägen mitt i allt mitt kännande och uttryckande, tystnade jag. Jag märkte det inte själv, men jag inser det nu, när jag är på väg att känna saker, då sätter jag lugnt och kontrollerat, med ett artigt leende på läpparna, upp tre meter tjocka skyddsväggar runt mig. Jag här, känslorna där. Lugn och fin.
 
Så idag när jag låg inne hos Lilja och funderade på hur och när jag någonsin skulle våga släppa fram hela mig själv igen, började jag undra om man kan se ett mönster i min blogg. Om antalet inlägg kunde stämma samman med att jag gick in i väggen (brände ut mig, blev dödstrött, blev sjukskriven och fick börja äta antidepressiva, all that jazz), att inläggen minskade i takt med att mina känslor stängdes inne.
 
Och banne mig, det gjorde det! Saker och ting hade varit mycket under många år, men det började bli riktigt jobbigt under årsskiftet och våren 2015-2016 och från att ha skrivit några inlägg per månad, glesades det plötsligt ut till något inlägg mer sällan än varannan månad. I långa perioder var det alldeles tyst. Det fanns liksom inte tid, varken att känna eller att skriva. Jag lade all min energi på jobb (jag var bara halvtidssjukskriven), familj och att sova. Gud vad jag sov. Det fanns inte en minut i världen som jag orkade lägga på något jag brukade tycka om - när barnen sov, sov jag.
 
Vägen upp från min utbrända grop har tagit lite tid, men har tack och lov inte varit väldigt jobbig. Jag har ändå orkat med mitt liv på en okej nivå och  jag känner mig normal igen nu, 3 år senare. Jag har hela tiden gått framåt och det är jag otroligt tacksam över. Nu känner jag dock att det är dags att ta tag i det här med att våga och orka känna igen. Jag var så öppen förut, jag sade exakt hur jag kände, det var min ventil. Nu bär jag det inom mig och jag vill inte det! Jag vill få ut det!
 
Jag är hoppfull till att denna dåliga trend kan vända nu, för dels vågar jag känna saker lite mer, eller i alla fall acceptera att jag BORDE känna det som pyser upp till ytan och trycks undan igen, och dels för att jag orkar bry mig om att blogga.
 
Framtiden ser ljus ut! :D
 
 

Mitt 5-åriga jag

Kategori: Allmänt

För ett litet tag sedan hade jag ett samtal med en person som berättade att hon hade mediterat och kommit i kontakt med sitt 5-åriga jag. Hon såg det som en så fin upplevelse, och hon blev så glad över att fått möta den 5-åriga hon.
 
Det lät alldeles fantastiskt, och det riktigt lyste om den här människan när hon berättade, jag blev liksom alldeles varm i kroppen, det lät så fint!
 
...men samtidigt som jag satt där och fascinerades av hennes historia, ägnade jag en tanke på hur det skulle vara om jag fick möta mitt eget 5-åriga jag, och det blev ett snabbt och tvärsäkert NEJ, NOPE, absolutely not!!! på den och plötsligt kunde jag inte begripa hur någon skulle vilja träffa sitt 5-åriga lilla jag utan att vilja gråta!
 
Jag insåg att möta lilla Mona 5 år, skulle få mig att drunkna i sorg och moderskänslor och det skulle värka i hela kroppen vid tanken på att jag inte kan hålla om henne på det sätt hon skulle behöva bli omhållen.
 
Märk nu här, att jag egentligen tror inte att den 5-åriga lilla Mona hade ett särskilt eländigt liv. Jag har inte mycket minnen från den åldern, de flesta människor har väl inte det, men jag minns att jag satt på pakethållaren på mammas cykel och hon ropade "Håll i hatten!" medan vi susade Östervägen fram hem från dagis. Jag minns att hon borstade mina tänder och "råkade" slinta så att jag fick tandkräm på näsan, för att skoja. Jag minns att jag och mamma och pappa satt på en färja mitt i natten för att ta oss till slutdestinationen i Jugoslavien där vi skulle semestra en vecka och jag tyckte att det luktade så gott av bensinen.
 
Jag minns förvisso också att jag låg i husvagnen på somrarna och försökte sova medan mina föräldrar satt ute på campingen med sina kompisar, men det gick inte, för de eldade i ett sånt där halvt oljefat och jag var så orolig att Håkan som var full skulle ramla in i elden. Det var ju inte mina föräldrars fel att Håkan var full, men Håkan var ofta full och jag oroade mig för att han vinglade så mycket så ofta.
 
Nej, alltså, om jag nu inte förtränger tusen kilo elände jag upplevde som 5-åring, så var mitt liv som litet barn ett alldeles vanligt liv, lite fulla människor här och var men inget värre än så. Jag vet inte varför jag så starkt känner att mitt 5-åriga jag behöver få så mycket mer kärlek än hon har fått, men gissningsvis beror det på åren som skulle komma.
 
Jag var ett barn som om kvällarna fick ligga och lyssna på mina föräldrar när de bråkade (pappa var arg på mamma för att hon var full) och jag var ett barn som fick sitta ensam och äta min middag om kvällarna för mamma och pappa "hade ju ätit på jobbet och var inte hungriga". Jag var ett barn som även lagade sagda middag själv. Från 12-årsåldern eller så- vad jag kan minnas - åt jag micrade plättar några veckor i stöten, sedan bytte jag till fiskgratäng som jag värmde i ugn, jag hade även några perioder då jag åt Gräddad Längtan, delad på mitten och doppad i nyponsoppa. Även det några veckor, tills jag gjorde mig något annat att äta, och så fortsatte det.
 
Jag var även ett barn som tvättade min egen tvätt, och en tonåring som inte fick ha lås på sovrumsdörren och som inte tilläts vara ensam om helgerna när mamma och pappa åkte till husvagnen och som var tvungen att sitta med och spela Bingolotto varje lördag ända tills jag var i övre tonåren. Pappa tvingade mig/mutade mig med godis. Välmening gone wrong, tolkar jag sistnämnda som. Kontrollbehov och oro, som hade behövt tyglas lite mer, för jag kände mig otroligt begränsad och inte alls som att jag var att lita på, trots att jag helt ärligt kan ha varit den mest välartade tonåringen i världshistorien.
 
Utöver detta var jag ett barn vars mamma brände mig med en cigarett en kväll, troligtvis för att hon var full och knappt ens märkte vad som hände, vi möttes i hallen och hon började bråka med mig och sedan brände det till och så var det med det, och jag var en tonåring som blev dragen i håret och fick höra "Fan ta dig om du inte sätter igång och läser till provet nu!" av något som jag tolkar som en frustrerad pappa som vill att hans dotter ska lyckas i livet. Inte det värsta som kan hända någon, men definitivt inte det bästa. Jag har ju aldrig haft en 16-åring, lat, och ovillig till att läsa till ett prov, kanske blir man så provocerad till slut, att man vräker ur sig såna saker. Och rycker i hästsvansen.
 
Detta 5-åriga barn som en gång var jag, hade en mamma som genom åren blev fullare och fullare, och en pappa som blev mer och mer ledsen och arg över det. Även han blev fullare och fullare, men det märkte jag aldrig av. Detta barn som en gång var jag stod en vinterkväll och väntade på att bli hämtad efter festligheterna i skolans matsal, men föräldrarna kom aldrig, så en klasskompis föräldrar fick köra hem mig. Jag skämdes då, över att ha blivit bortglömd. Och jag liksom krympte en aning, när pappa klockan tio en lördagförmiddag sade att han inte kan skjutsa mig från A till B för att han har druckit öl. Som att ölen var viktigare än mig. Och när mamma bråkade och skrek i förtältet klockan fyra på morgonen på campingen skämdes jag och krympte och hatade hatade hatade. Den morgonen ville jag slå min mamma. Hon var den fulaste, äckligaste, vidrigaste mamman i hela världen och jag slet och drog i henne för att få upp henne från husvagnstrappen och in i husvagnen. Jag ville göra illa henne och om jag inte klarade det ville jag att pappa skulle göra illa henne. Hade han slagit henne där och då hade jag inte reagerat. Jag hade förstått hans frustration.
 
Men lika mycket som jag hade förstått hans frustration, lika lite förstår jag hur han kunde låta mig växa upp i den miljön. Och lika ledsen känner jag mig över alla vuxna som måste - MÅSTE! - ha sett eller förstått hur jag hade det, men inte gjorde något. Hur alla vuxenkontakter jag hade under min uppväxt måste ha blundat. Det finns inte en chans att mammas och pappas missbruk och beteende kan ha gått obemärkt förbi. Det finns så mycket saker som hade kunnat undvikas om bara vuxenvärlden hade gjort vad som är dess förbannade skyldighet. 
 
Mina barn hade kanske haft en mormor och en morfar kvar i livet. Jag hade kanske kunnat vara en normal förälder till mina barn istället för att vara en som ger allt av sig själv och lite till. Jag hade kanske sluppit sitta och gråta mer och mer hos en kurator för att hon ger exempel på situationer "När XYZ händer, reagerar du såhär då?", "När du hamnar i XYZ-situationer, känner du såhär då?" När du hör ljudet av XYZ, känner du såhär då?".
 
Jag har ju äldre jag blir mer och mer förstått att jag inte har haft en helt normal barndom, men jag har alltid tänkt att det finns de som har det värre. Jag har förminskat mina känslor lite. Jag hade ju liksom ändå tak över huvudet, mat varje dag, och pengar när jag ville ha det. Men när kuratorn radade upp exemplena med XYZ, så var det ett så tydligt betyg på att det jag har upplevt faktiskt genererar dessa reaktioner. Att det är sett hos så många som delar mina upplevelser att det går att se ett mönster. Och det var en väldigt fin insikt att få. Jag kände mig på något sätt bekräftad. Som att det är okej att vara ledsen över den barndom jag hade. Att minnena jag har, har rätt att ta tid hos en KBT-terapeut i vuxenpsykiatrin, trots att det är så många andra som mår dåligt. Jag är liksom inte bara en överkänslig dramaqueen med offerkofta - utan jag har faktiskt rätt i att reagera på dessa upplevelser.
 
Mitt 5-åriga lilla jag hade nog en fin barndom. En värre tonår. Och hon blev en riktigt fin vuxen. En lite trasig sådan, men ändock en fin.