sisu

Ed.

Kategori: Allmänt

I juli 2009 såg jag Britney Spears i Globen. 
 
Britney sjunger inte live. 
 
Någonstans visste jag det, men någonstans hade jag glömt bort det. 
 
Herregud vilket antiklimax det var.
 
Britney i Globen. Så jäkla menlös konsert. 
 
Det bästa med den kvällen var antagligen faktumet att Roberts mormor skällde på mig och Veronica för att vi tänkte gå på konsert i Foppatofflor och således tvingade ner oss på Deichmann för att köpa nya skor, såna man kan gå i konsert med utan att se ut som en bondlurk.
 
Britney svek mig, men skorna använder jag fortfarande. 
 
 
 
 
 
 
Sedan blev det november 2010 och jag befann mig på Debaser Medis, tillsammans med 799 andra Adam Lambert-fans. 
 
Det var i det närmaste en religiös upplevelse. 
 
Herrejävlar. 
 
Jag saknar fortfarande ord över hur fantastiskt det var. När konserten var slut, och lamporna tändes, föll jag och Tina i varandras armar och jag var helt skärrad i flera dagar efteråt. Jag kan inte beskriva det. Jag tänker inte ens försöka. 
 
Det var magiskt.
 
 
 
 
 
Sen i juni 2014! Så var jag på min första One Direction-konsert! Men HÖRNI, vad härligt det var!! Jävlarimig, det var party en hel fredagkväll eller vad det var, jag och Jenny tog varandras 34-åriga händer och skuttade in i klungan av lättklädda 16-åringar och hade det jävligt roligt! 
 
Nästa kväll var det dags igen! Sittplatser, med Veronica! Alltså, WOW! One Direction, whohooo! 
 
 
 
 
 
 
Sedan. 
 
Sedan blev det november.
 
12 november 2104.
 
Ed Sheeran i Globen. Skulle ha varit på Fryshuset, sålde slut på en halvfis och blev flyttat. 
 
Till Globen. 
 
Jag... 
 
Alltså.
 
Det... 
 
Ed.
 
Hörni, Ed. 
 
Han. Alltså. Han. Ed. 
 
 
 
 
 
Om jag var skakad efter Adam. Och helt verklighetsfrånvänd ett par dagar senare. För att inte tala om tågresan hem då jag kände det som att jag aldrig skulle kunna känna lycka mer i hela mitt liv, eftersom jag inte längre hade Adam och bandet och låtarna och hela härligheten framför mig. Ja, om det var så efter Adam...
 
...så är det liksom inget mot vad jag känner nu.
 
Eller hur jag kände just efter konserten! 
 
Jag var inte hög på allt fantastiskt efter konserten, sådär som jag var efter Adam. Jag var inte lycklig och fånleende och svävandes på rosa moln. JAG VET INTE VARFÖR! Men jag var inte hög! Jag var bara TOM!? 
 
Jag var bara tom och lätt förvirrad och såg säkert lätt menlös ut där jag klev omkring bland utspillda popcorn och söndergråtna fjortisar och skulle hem till Eskilstuna med Jenny och Micke.
 
Dagen efter var jag arg. Inte längre så menlös, bara arg. För att det var slut. 
 
Och sisådär ett par dagar senare, fortfarande arg. Ologiskt jävla skitförbannad liksom. För, konserter tar slut, vare sig man vill eller ej. Det är ett faktum.
 
Men jag var så jäkla arg! 
 
HELVETE DET ÄR JU SLUT! Han kom, han sjöng och HAN ÅKTE DÄRIFRÅN IGEN! Ungefär så. 
 
Det är slut. Det gick så snabbt över! 
 
Jag stod där och hängde över min lilla staketsnutt! Och såg honom! Och hörde honom! Och såg honom skutta runt på scenen och mixtra med sin gitarr och loop-pedal och svettas och instruera oss i att sjunga högt och lågt och jag UPPLEVDE HONOM!
 
Och sen tog det SLUT! Pang bom, hejdå publiken, nu sticker jag, och SÅ STACK HAN! Jag såg hur han knatade iväg därborti korridorerna och lamporna tändes helt känslokallt och det var bara slut!
 
Och nu sitter jag här, som dumpad efter ett dysfunktionellt förhållande där det bara var jag som hade känslorna, och den andra parten knappt visste om jag tyckte om mitt te kokhett eller drickvarmt. 
 
Hajar ni? 
 
Och jag kan inte lyssna på hans musik längre, iallafall inte låtarna han sjöng på konserten, för då känner jag mig sorgset melankolisk och jag kan ABSOLUT inte titta på Youtubeklipp från konserten för då blir jag arg igen. 
 
Vad ska jag gööööra?! 
 
Alltså, jag hajar att det går över. Min förvirrade sorgsenhet över att Adam-konserten var slut gick ju över. 
 
Jag antar verkligen att denna känsla också går över. 
 
Men just nu är jag bara........ dämpad. Inte arg längre. Vilket ju är ganska skönt. 
 
Men, dämpad. Någonstans i bröstet känns det väldigt väldigt tomt.
 
 
 
 
Helvete Ed. Why did you have to leave me?! 
 
 

Vägen till avlastning kräver ett steg i taget.

Kategori: Allmänt

Jag fick frågan häromdagen, om hur vi bestämde oss för att skaffa avlastning för Lilja. Hur man liksom bestämmer sig, från att alltid ha haft sitt lilla barn hos sig alltid alltid, bortsett från förskola och skola, till att faktiskt ha barnet boende någon annanstans, på en annan plats, i ett annat hem. 
 
Jag fick frågan av en person vars barn ganska nyligen fick en diagnos som faller under LSS. Det vill säga, detta barn har rätt till stöd enligt Lagen om Särskilt Stöd, däribland avlastningsboende.
 
Jag var tvungen att tänka efter en stund, och sedan försökte jag förklara att det för mig är en process. En långsamt tuggande och ständigt pågående process. 
 
Vi kastade oss blint in i avlastningsvärlden när Lilja fortfarande gick på förskolan. Det var en tuff period hemma, hon var väl runt 5-6 år gammal och vi började känna att det var riktigt besvärligt med henne ibland, och vi famlade blint framför oss och försökte få fram "Aaaahhh, hjälp oss!". Då hade hon ännu inte sin utvecklingsstörningsidagnos, och föll alltså inte under LSS. Men det professionella nätverket vi hade kring Lilja tog våra famlande händer och uppmanade oss att söka avlastning via socialförvaltningen istället, och det gjorde vi. Vi hade det dock väldigt förspänt, för vi hade fantastiska P som hade varit Liljas resurs på förskolan, som med små små myrsteg hade börjat öppna sitt hem för henne, och i och med det hade vi redan en familj att presentera för soc när de gjorde sin utredning.
 
Soc gjorde denna utredning enligt konstens alla regler, bedömde oss och bedömde P, och utan några större bekymmer hade vi plötsligt en avlastningsfamilj.
 
Och med detta var det Inga. Problem. Alls. Över. Huvud. Taget. 
 
För Lilja älskar P med familj, och P med familj älskar Lilja och det går inte med ord att beskriva hur mycket vi uppskattar DEN delen av avlastning vi har. Den delen avlastning innehåller noll spår av ångest, noll spår av dåligt samvete och inte en endaste liten känsla av tvekan. Det är inte den sortens avlastning som är jobbig för mig. 
 
Det är den andra avlastningen. Den "riktiga", den som inte är som att lämna Lilja till "hennes andra familj". 
 
Den andra avlastningen är den tunga, den som kräver den långa tankeprocessen, den som bankar på mitt dåliga samvete med en gammal knotig käpp. Den som kräver att en liten liten tanke, bara ett fragment av en tanke kanske, först måste landa i mitt huvud, och sedan måste få ligga där och mogna till sig, innan jag orkar ta nästa steg. 
 
För mig var det första lilla fragmentet att någon, jag minns inte vem, tipsade om att vi skulle söka plats för Lilja på kommunen korttidshem i samband med att hon började skolan, eftersom alla på särskolan åker till korttids, vissa är där mer, och andra mindre. 
 
Då var Lilja 7 år, och jag minns att det kändes stort och konstigt och otäckt. 
 
Sedan tänkte jag inte mer på det. 
 
Det var för mycket att börja tänka på direkt. För mycket att börja planera för. Det fick ligga och vila en stund, på en avskild plats i bakhuvudet. 
 
Sedan, jag vet inte alls hur lång tid det dröjde, sökte vi plats på korttidsboendet, och blev beviljade detta. 
 
Vi började med en lugn inskolning. En timme en gång i veckan. Sedan några fler timmar, hon stannade över mellanmålet. Sedan åt hon middag där.
 
En vacker dag var det dags att stanna hela en hel natt.
 
Konstigt konstigt konstigt, MYCKET konstigt, att ha sitt barn på en annan plats än där man själv är under natten. Det kändes som att halva jag saknades. Inte som att den tredjedel hon ju faktiskt är i min barnaskara, utan som att HALVA jag bara var borta.
 
Jag tror att jag kan ha skrivit det förut i något annat blogginlägg, men jag skriver det igen - jag är ingen mamma-mamma. Alltså, jag är inte den mamman som går totalt upp i mina ungar, eller saknar dem till döds när jag är borta en helg eller så. Jag gillar att vara ifrån mitt lilla gäng ibland. Tycker om att få vara ensam, utan att vara bara mamma.
 
Men att faktiskt ha en unge i skaran någon annanstans om natten, det kändes konstigt och fel "till och med" för mig. Det går inte riktigt att förklara känslan. Jag kan fortfarande känna av det, tre år senare. När man går runt och släcker hemma, gör sig redo för natten. Mira och Eskil sover redan sött, Robert kanske har gått och lagt sig redan och ligger och väntar på mig. Jag ordnar med det sista, och kryper ner under täcket och känner en tacksamhet över hur fint mitt liv är. Men någon saknas. Min familj, min fina fina familj, som jag skulle försvara med näbbar och klor, ge mitt liv för, är inte komplett inatt. Just här, just nu, klockan 21:46 en torsdag i november, ligger ett av mina barn i ett annat hus, i en annan säng, tillsammans med människor som alldeles nyss var främlingar för oss, men nu är de som har allt ansvar för henne. 
 
Men ansvaret som ju är MITT?! Och det har jag bara gett upp, och lämnat över till någon annan för en natt (och ibland tre!)??
 
Tänk om det börjar brinna mitt i natten! Tänk om Lilja brinner inne. Och dör. Just den natten då jag har lämnat bort henne. När dessa tankar knackar på kryper det i hela mig av obehag och det känns som ett tomt svart hål i mitt bröst. Hon ska vara med mig! Hon hör hemma hos MIG, i MIN famn! Varför är hon där borta?!?! Då känns detta beslut totalt fel, och allt jag vill är att kasta mig i bilen och åka och hämta hem henne!
 
Men jag VET ju att vi behöver det här, både vi och hon. Men det är tufft ibland. För det är inte så det SKA vara.
 
Jag minns att jag var väldigt orolig, när hon började vara på korttids regelbundet. För hur kunde jag egentligen veta att hon var på rätt plats vid rätt tid? Jag lämnade henne på fritids på morgonen, och sedan hade jag INGEN kontroll över var hon befann sig, förrän jag hämtade henne på fritids mer än ett dygn senare. Taxin kommer och hämtar henne efter skolan, och kör henne till korttids. Men vem kontrollerar att hon kliver IN i taxin, och vem kontrollerar att hon kliver UT ur taxin?? 
 
Ett antal gånger ringde jag till korttids på eftermiddagen, presenterade mig, ursäktade mig lite, och frågade om de verkligen hade Lilja hos sig. Det är också en känsla som är svår att beskriva. Känslan av att inte VETA var ens barn befinner sig. Det är som att en ovisshet liksom flyter runt i bröstet. Jag vill VETA att hon är på rätt plats, för hur ska jag veta att de som inte är hennes närmaste faktiskt tar hand om henne? 
 
Det är inte det att jag tvivlar på personalen. ABSOLUT INTE. Det är bara det att känslan av att jag behöver skydda mitt barn, är starkare än all fin personal som finns i hela världen. Det är en konstig känsla, jag kan inte förklara det mer än så egentligen. 
 
Och sedan, när hon har haft sina torsdagsnätter i något är, var det dags att utöka avlastningen. Vi insåg att alla skulle må bra av mer det. Vi pratade om det. Släppte ämnet. Pratade lätt om det ett par veckor senare. Släppte ämnet. Snuddade vid det igen. Pratade med LSS-handläggaren. Tvekade, tvekade, in i det sista. "Ska vi verkligen...?" 
 
Vi har ökat och ökat med små myrsteg och nu har vi varit nöjda länge. 
 
Men nu är det dags för nästa steg. Ledsagare. En kompis att hänga med, kanske gå i affärer med, ta en fika med, åka och titta på kaniner i djuraffären med. Lilja är 10 år. Hon har tråkigt hemma. Bokstavligt talat tråkigt, det har hon suckande sagt. Hon har inga egentliga vänner att hänga med på fritiden, och hon har inga fritidsaktiviteter. Jag och Robert diskuterade ledsagare. Kom fram till att det kanske skulle vara bra för Lilja.
 
Sedan släppte vi ämnet. Det kändes liksom för stort.
 
Ett par veckor senare ringde Liljas LSS-handläggare upp. Det var dags att uppdatera LSS-planeringen, och gon frågade om vi var nöjda med stödet vi hade. "Jaadå" svarade jag. "Vi har funderat på ledsagare, men... njäee... Inte nu." Handläggaren antecknade detta. Familjen nöjd med nuvarande stöd.
 
Så gick det en månad till. 
 
Vi funderar på att ringa LSS-handläggaren och diskutera våra tankar. Lilja måste ju få komma ut. Med någon annan än hennes gamla föräldrar! Detta är för hennes skull, snarare än för vår. 
 
Men vi behöver få fundera ett tag till. Få vända och vrida på tanken att lämna bort henne ytterligare, för det är just så det känns. Vi behöver få tänka på varsitt håll, få prata om det tillsammans, få känna tanken mogna i oss.
 
Så kanske om en månad till, kan vi forrmulera tanken högt för oss själva. 
 
Och om ytterligare en månad kanske vi ringer LSS-handläggaren. 
 
För det är ett steg i taget. Varje nytt beslut gällande avlastning för mitt lilla barn, kräver sin process. Det tar alltid emot för iallafall mig, att släppa ifrån mig henne. Det är inget jag bestämmer från en dag till en annan. Det tar emot, hela hela tiden, varje steg på vägen. Men, ett steg i taget är lösningen. Och hittills har det blivit så väldigt väldigt bra.