Bitter?
Kategori: Allmänt
De föräldrar som klagar på att deras barn klättrar upp i bokhyllorna stup i kvarten, ska få klaga sig nöjda, oavsett om deras problem räknas som triviala av någon annan eller ej.
Jag har på senare tid ändrat mig. Vet inte om jag är inne i någon bitter period just nu, men jag känner att jag måste blogga av mig lite om detta... Det finns föräldrar som med ett försök till deltagande, sitter och lyssnar till väninnor som suckande beklagar sig över barn som pratar hål i öronen på dem, eller springer iväg och försvinner på stormarknaden eller strör sina leksaker i hela huset.
Dessa föräldrar yssnar till klagomål och irritation, men tänker i sitt stilla sinne "Vad LYCKLIG jag skulle vara om mitt barn bara kunde säga ett enda ord!", "Åh, om mitt barn alls skulle kunna springa, hur lätt vore inte livet då?" eller "Oj... strör leksakerna i huset... Mitt barn som inte bryr sig om annat än att titta på sina händer och kanske bita i dem..."
Allt är ju relativt. Allt MÅSTE vara relativt, för man MÅSTE få klaga. Men... jag kan ändå känna ett styng av irritation mot föräldrar som klagar över saker som jag själv och många andra skulle hugga av oss ena armen för att se våra barn göra.
Visst har jag skämtsamt (och ibland på allvar!) sagt att det är skönt att Lilja inte kan prata, när jag hör ett öron-hål-pratar-barn i farten, men givetvis önskar jag mig allt det som andra föräldrar har. Allt som andra föräldrar klagar på.
Hade jag ett normalt barn, skulle jag kanske ingå i barnklagarkören, men nu när jag har ett onormalt barn, så står jag vid sidan av. Och önskar att jag hade lika mycket att klaga på.
------------------
Vem är normal och vem är inte normal? Liljas utveckling och beteende är inte normalt, sett till andra barn i hennes ålder. Därför anser jag det vara helt korrekt att använda ord som normal och onormal. Ett litet tillägg bara... =)
-----------------
Tack så mycket för kommentarerna till mitt senaste inlägg...!! Skönt men ändå tråkigt att man inte är ensam om liknande tankar... =)
Tjuvläser lite då och då... säger:
Du har definitivt all rätt att känna så!
Jag har ett mycket normalt barn och dessutom väldigt tidig motoriskt. Klättrade och flyttade stolar långt innan jämnåriga börjat gå osv. Och ibland klagar man för att egentligen skryta... så hemsk är sanningen. Men man gör inte alltid det!! Vid vissa tillfällen har jag fått påminna mig själv att INTE berätta om mitt barns äventyr (som både var frustrerande men samtidigt upplyftande, för titta vad mitt barn kan!) för det kan sätta press på andra föräldrar. De uppskattar helt enkelt inte vad mitt barn kan eller glädjs med mig, så varför berätta?
Men jag tycker du har all rätt i världen att känna som du gör!
The johanssons säger:
Tja vad ska man säga..... För tillfället sitter jag på "båda stolarna". Har innan fullkomligt kräkts och föraktat föräldrar som ojar sig över barnens pladder , gråt och rörlighet. Skulle som sagt tacka gudarna för ens ett litet uns av det till min skrutta. Nu sitter jag där själv ;-) , å klagar.... Han klättrar högt & lågt , kränger , skriker , river , sliter och är inte stilla en sekund och jag KLAGAR....Dubbelmoral is my middlename
Nikki säger:
Vänta bara du kommer också klaga på allt det när Eskil blir större ska du se och du kommer vara väldigt glad för att du har rätt att yppa dessa orden då! Men jag förstår dig så väl och jag förstår och känner igen den bitterhet du just nu känner har själv kännt precis så när Lucas var bebis........ men livet går vidare och man får lite av det där "normala" att klaga över och känna igen sig hos andra föräldrar. Som igår kom jag hem från föräldrarmöte i Emmas skola och jag sa till Anders, jag känner mig utanför! Allt som fröken pratar om rör inte mig eller Emma........ Men men min tid kommer och när Lucas börjar skolan om ett år (nåja förskoleklass) så kommer jag sitta där som vilken förälder som helst och det fröken säger kommer röra så väl Lucas som mig. Visst är man bitter och visst får man vara bitter. Att vara bitter innebär inte att man älskar sitt funktionshindrade barn mindre på något vis. Man vill liksom bara få vara som alla andra! Och egentligen är man ju det men ens barn är det inte! Och då är det svårt..............
sanna säger:
Bitter och bitter vet jag inte om du är. Låter mer som en oändlig sorgsenhet som färgar hela vardagen. Den här orättvisa (och egentligen primitiva) känslan som du bloggade om sist-Varför just jag/vi?... Som jag så väl känner igen mig i. För egentligen önskar man ingen att få ett handikappat barn, men det skulle ju vara så skönt att själv få slipppa också. Ja jag är avundsjuk på de med bara normalstörda barn och jag är också så in i Norden ledsen över att just jag/vi drabbats av ett barn med autism. Jag blir också tokig på föräldrar som gnäller för småsaker, men samtidigt kan jag själv gnälla om mina normalstörda barn, som är äldre än det autistiska, och det är faktiskt skönt att få gnälla av sig;)
Kram på er och trevlig helg