En sak som är rätt jobbig med att vara jag, det är att jag kan må så förfärligt dåligt för saker som händer andra. Jag satt och såg på Charterhjältar nu ikväll och då handlade det bland annat om researrangörens sjukhuskoordinator, som hade koll på allt som hade med akut sjuka resenärer att göra.

De filmade hur hon satt på en sängkant, bredvid en äldre man i kanske 60-årsåldern och tröstade, klappade på ryggen litegrann och så. Han satt där i sjukhuskläder, med en frisyr som var populär senast på 70-talet och torkade näsa och ögonen med en liten papperstuss och såg så ledsen, så ledsen ut...

Sånt klarar inte jag! Jag tycker så ofantligt synd om dessa människor, oftast tycker jag av någon anledning mer synd om män än om kvinnor, om det skulle vara liknande situationer.

Jag menar, tänk er. (Obs, detta är enbart min egen fantasi som berättar, jag har ingen aning om mannens historia...!) Det här är Lennart, 63 år. Han har arbetat som lågavlönad skolvaktmästare hela sitt liv, haft sjuka föräldrar som hela hans lön har gått till. Hans fru dog när de båda var i 30-årsåldern och han har ensam fostrat deras fyra döttrar.

Nu har han äntligen gått i pension och har lagt alla sina undansparade pengar på att åka ner till värmen i en hel vecka. Och så går han och blir sjuk. Första dagen. Och han som hade så mycket han ville hinna med. Men han har nu varit på sjukhuset i sex av hans sju dagar och kommer inte att få uppleva något av hans hett efterlängtade chartersemester...

Ååååh, mitt hjärta brister!!