När Mira har fått i sig mjölk blir hon orolig, magontig och kräks. Att suga frenetiskt på napp lindrar något.

När Eskil var liten var han orolig, jätteskrikig, prickig, och kräktes jämt. Att suga frenetiskt på napp lindrade något.

Inte så svårt att nu i efterhand förstå att den mjölkallergi jag och barnläkaren diagnosticerade honom med runt 6-8 månaders ålder (minns verkligen inte!), är densamma som gjorde honom så olycklig som liten.

Mammaledigheten med honom minns jag som ett enda töcken av skrik och panik, det enda som hände var milslånga promenader till och från dagis med Lilja, sedan skrik, skrik, kräk och skrik. Jag vantrivdes, orkade inte med mina fina barn och ville bara bort. När han var 10 månader började jag jobba och när jag kom hem efter att ha varit borta på 10-timmarspass, var jag så pigg som jag inte hade varit på 10 månader...! DÅ kunde jag njuta av mina barn!

Och när Mira nu då och då på grund av min eller andras korkighet, får i sig mjölk och mår dåligt, så SKÄR det i mig att tänka på att troligtvis var det så Eskil mådde varenda dag, varenda vecka, varenda månad.

Jag funderar på hur det egentligen påverkar en människa, att må dåligt i över ett halvår, att alltid ha ont, alltid kräkas, alltid vara ledsen, när man är så liten och inte förstår varför? Hur har detta påverkat Eskil?? Idag är han en smart och trevlig liten 4-åring, med en viss glimt i ögat, men han kan även hamna i sina Eskil-sur-dippar. Ja, sådär som han är på allra sista bilden i detta inlägg: http://sisu.blogg.se/2009/march/lite-blandade-bilder.html . De är faktiskt väldigt glesa nu för tiden, men de är kvar, det är de.

Det känns ju inte som ett alldeles normalt barn-beteende, och särskilt inte som så liten! Kan det ha påverkats av hans konstanta illamående? Det är lite ledsamt att fundera på det... =/