"Ja du skulle sett din mormor, hon var lika grann som du, när hon dansade i gräset, likadant som du gör nu. Hennes hår var blekt av solen"... osv.

Äldsta dottern har en cd med låtar som hennes kontaktfamilj har kirrat till henne, som hon gäääärna lyssnar på i köket, och alltså delar med sig av trudelutterna. En av låtarna är Lasse Berghagens låt om morfarn som tog av sig sin kavaj och sparka´ av sig båda skorna... Jag blir lite lätt sentimental i förväg på något vis, när jag hör den låten... Det handlar ju om morfar, som dansar med ett älskat litet barnbarn, och så i andra versen säger han att "du skulle sett din mormor". Det får mig att tro att lilla mormor är död... Kanske inte! För barnbarnet kan ju rimligtvis inte ha sett mormorn för 30 år sedan, men ändå. Det låter så längtansvärt på något vis från morfarn...

Ja, för trevlighets skull kan vi säga att mormor står inne i sommarstugeköket och skalar potatis. Och morfar, han tänker tillbaka på sin älskade fru sedan hysterisktmångaår, och så vacker som hon var för många många år sedan, så blekt hennes hår var av solen, så som hennes kjol böljade i dansen, exakt så minns han henne fortfarande. Trots att hon nu kanske står med böjd rygg, rynkigt ansikte och håret är grått och inte har kunnat ta ett dansant steg på 8 år.

SÅ vill jag att jag och Robert har det i framtiden!

Jag vill att han ska minnas mig som jag är NU, eller som jag var för 10 år sedan! Hur jag var en ung och glad tjej som han tyckte var så snygg, som han bara SKULLE ha. Trots att vi har gift oss, och flyttat från bo till bo, och vi har fått längre hår och kortare hår, och jag har fött honom tre barn, och tillslut kommer stå med krokig rygg och kortklippt hår och kanske inte minnas så bra som jag skulle vilja, så vill jag att han när han tittar på mig ska se den där glada mörkhåriga tjejen som lyste upp hela hans värld en gång!

Och jag vill om 50 år fortfarande vara den som lyser upp hans värld, och att han ska berätta för våra barnbarn om hur vårt liv har varit.

Ja, så vill jag ha det!