Idag hade älskade sonen femårskalas, och jag tyckte det vore så trevligt att ha ett städat hus när de små gästerna kommer, istället för det råtthål vi brukar ha att visa upp. Alltså gick denna dag ut på att städa. Jag gick upp vid 7:30 så med undantag för avbrott för frukost, lunch och sövning av bebis, hade jag 6,5 timmar på mig att få huset gästvänligt. Det tog dessa timmar kan jag säga.

Det finns liksom ingen HEJD på antal saker som har kommit bort från sin rätta plats, eller på avsparkade strumpor under vardagsrumsbordet, eller på högen av tvätt som dagen till ära var rekordhög! Det var plocka plocka plocka och jag HAJAR inte hur det kan vara så svårt att HÅLLA DET RENT!!!

Sedan, när klockan var tio i två, och jag belåtet ser ut över mitt palats, sade jag "Från och med nu ska jag INTE låta det bli stökigt!!!". Ungefär samtidigt insåg jag att, jo, det kommer jag visst det... Lätt deppande tanke, men jag är född optimist, jag tror varje gång att NU... NUUU blir det bra...

Tänk om det blir bra nu? Svindlande tanke... Aldrig mer lida av CHAOS, alltså, Can´t Have Anyone Over-Syndrome...