När jag var en liten Sisu, som bodde ensam med min mamma och pappa och inte gjorde annat än att längta efter en syster eller en bror, då var jag så avundsjuk på mina kompisar som hade syskon. De bråkade dock jämt med sina syskon, men jag var SÅ avundsjuk!

Jag minns att jag med häpnad såg på hur de knuffade in varandra i balkongdörrar så glaset sprack, hur de kastade stålhättade träskor på varandra, hur de drog varandra i håret så tussarna for, och jag såg även deras förtvivlade/uppgivna/sura/arga mammor som förgäves försökte få dem att sluta bråka.

Jag minns att jag vid dessa scener tänkte två saker. Dels "Hur jobbigt kan det vara att ens barn bråkar? Varför eldar mammorna (för oftast var det mammorna som reagerade, iallafall i mina minnen) upp sig så fasligt? Det är ju inte deras problem? Det är ju inte dem de bråkar med?" och dels tänkte jag "När jag får barn kommer jag INTE bry mig om när mina barn bråkar, jag kommer njuta av att ha barn som alls HAR syskon att alls bråka med!".

Så hur blev det?

Jag har barn, som bråkar massor. På ett ganska normalt sätt tror jag, de är inte onormalt rara mot varandra och de är inte onormalt aggro mot varandra. Jag eldar upp mig och känner mig precis lika förtvivlad inombords som antagligen mina vänners mammor gjorde.

Men jag är ändå så tacksam över att HA fler än ett barn. Jag önskar inget barn en uppväxt utan syskon. Antagligen är det på grund av min egen tvivelsaktiga uppväxt, men så är det ju, man ser livet ur sina egna ögon i första hand.