Mitt umgänge under barndomen och ungdomsåren var ett gäng lugna tjejer. I grundskolan var vi 6 tjejer som höll ihop, ingen rökte, ingen drack, det var inga fester att tala om. I gymnasiet hängde jag med 2 lugna tjejer, där det värsta som hände under de 3 åren är att en av tjejerna (som hade en pojkvän!!) trodde att hon hade blivit gravid. Ja, ni ser ju the amount of drama i mitt liv på den tiden... *s*

Jag började inte dricka förrän jag var närmare 20. Jag var till och med nykter på min student, jag menar, VEM är nykter på sin studentdag?? Ja, helt uppenbart jag...

Det var således inte förrän efter 20-årsåldern jag började dricka, och därmed även festa "som normala människor". Vilket kan te sig lite tråkigt, eftersom det var när jag var 20 som jag träffade min första pojkvän. You do the math, har inte druckit, har inte festat, träffade första killen som 20-åring. Hånglat runt much? Nope. Några ONS i bakfickan? Nope.

För att vara helt ärlig är jag inte alls ledsen över det (kanske hade varit kul med nåååågra fler hångel...) eftersom det fanns en anledning till att det inte blev av - jag är för blyg och hade inte, och har aldrig haft, något intresse av att sära på benen för en snubbe jag aldrig har träffat förut. Jag är tjej, jag hade kunnat ligga om jag hade velat, men jag ville inte, och det är inget jag sörjer idag. Men däremot sörjer jag alla fester jag har gått miste om!

Alla skojiga lulliga nätter på häxblandning, allt folk man hade kunnat fåna sig med, alla ännu fler roliga festminnen än de få jag har... DET är något jag saknar! Nu är jag snart 32, är lyckligt gift och har ett gäng ungar, tiden av att festa och ha det superskoj känns förbi. Den kändes nästan förbi redan när jag var 20, eftersom jag hade en pojkvän som tyckte det var boring att jag drog till Åseda och festade, men jag är SÅ glad att jag gjorde det!

Bara för att minnas tillbaka lite, blir det ett foto här i bloggen (Ja, ni läste rätt, ett foto, mitt i all text!), dock inte från någon galen fest i Åseda, utan från min mycket mogna och vuxna möhippa. En helt FANTASTISK kväll!

Vi stoppade en turnébuss på väg hem från Hultsfredsfestivalen, minns inte namnet på bandet nu... men det var ju inte något känt band iallafall... Vi skulle sälja kondomer till dem (för det gör man ju på möhippa!) och det slutade med att vi fick deras autografer...!



Ja, vi var två på vår möhippa, för vi hade dubbelbröllop. Jag och Veronica, som var en av de två lugna kompisarna i gymnasiet. Tillika min makes syster. Men jag tänker rätt sällan på att hon är Roberts syster, för mig är hon min polare. <3



Ja, det var slutet på detta blogginlägg... Att jag saknar alla festerna jag aldrig gick på. But, that´s life. Det hade kunnat vara värre. Jag hade kunnat sakna mitt högra ben som jag blev av med i en tågolycka också. Allt är relativt.