Tre vackra barn har jag, tre gånger har jag och mina tuttar samarbetat för att få barnen mätta och belåtna. Jag har älskat att amma, dock var det lite körigt med Eskil, men likförbannat var jag jätteledsen när jag insåg att det inte fungerade så som jag ville.

Jag tror att amningen är avslutad för denna tredje och sista gång och jag känner mig vansinnigt sentimental! Jag var inte beredd på detta, inte mentalt förberedd, och jag är faktiskt till och med lite ledsen.

För er som inte tycker det gör något med långa inlägg - här kommer ett antagligen väldigt långt inlägg med massa eventuellt ointressant info. Men jag är lite ledsen idag och vill hedra mina tutteluringar som har ställt upp i vått och torrt och fungerat i stort sett gnisselfritt! Därför: Ode to tre avslutade amningsperioder! (Inklusive bilder, så är ni rädda för tuttar, sluta, läs NU!)

Det började med Lilja. Lilja, som föddes med sitt kromosomfel och inte alls hajade vad grejen med att äta var."Va, ska den där stora runda hudfärgade prylen in i min mun, jaha? Och sen då? Ska jag se till att livnära mig med den? Själv?? Absolut INTE, jag ska bli MATAD!". Ja, så var det när Lilja föddes, så vi petade ner en sond i hennes näsa och matade min mjölk via sondspruta.

Världens sämsta bild härnedan men så är det när man har en make som lägger in bilder utan någon som helst logik. Hittar inte originalbilden, så håll till godo med denna minipini vattenstämplade bild...!


10 dagar efter sondinsättningen drog hon ur den själv, och vi testade att hon skulle klara sig själv, och det lyckades! I samma veva blev vi hemskickade från neonatalen och där började vår amningsresa. Jag hade amningsnapp för att underlätta hennes tag om bröstet, men tog snart bort den, och efter följde många månader av såriga bröstvårtor. Jag vet inte varför jag stod ut med det, men antagligen var det en jämn mix av vilja att amma, envishet och någon slags okunskap. Jag "hajade" på något vis inte att jag kunde ge något annat ur flaska, eller ens bröstmjölk ur flaska. Det var tutte, och bara tutte som gällde i min värld.

Tillslut fick vi till det utan bekymmer och jag ammade i 16 månader. Gav tillslut upp efter att omgivningen (ingen nämnd, ingen glömd...) gång på gång påpekade "Hon börjar se lite stor ut i din famn nu,", "Nu har du väl bara blask i de där??", "Du, du borde sluta med det där, det ser lite äckligt ut.".

En natt i oktober satt jag i sängen med gråten i halsen medan jag ammade. Jag visste att det var sista gången och det kändes så sorgligt. Jag slutade mot både hennes och min vilja, jag föll vika för omgivningens åsikter och jag är fortfarande väldigt ledsen över det.

Lilja 4 månader.


Sedan föddes Eskil. Amningen gick som på räls, men antagligen var han, precis som Mira, känslig mot mjölk så ju äldre han blev, desto mer plågsam blev ätandet, och tillslut skrek han och fäktades så att vi båda blev svettiga och helt slut, efter varje matstund. Så när han var 5,5 månader ammade jag honom för sista gången och det var hemskt sorgligt. Jag ville ju amma längre... Dock var han (antagligen p.g.a. mjölköverkänsligheten) ett väldigt väldigt skrikigt barn, så på ett sätt tyckte jag det var skönt att få tillbaka min kropp helt för mig själv igen.
 Ett par månader senare insåg vi mjölkallergin och jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på hur ont han måste ha haft...

Här är Eskil någon månad gammal, och Lilja 3 år, ammar sin bebis också.


Och så för snart ett år sedan föddes Mira! Amningen har fungerat perfekt från första stund (förutom att den fungerade SÅ perfekt att jag fick sår på bröstvårtorna redan på BB eftersom ingen hade upplyst mig om att man inte bör ha dem sugandes för långa stunder i början...)

Jag började ge henne lite smått och gott att smaka på vid 5 månader, för att jag själv tyckte det var "roligt", sådär som jag egentligen inte tycker att man ska. Funkar amningen, så varför in och böka?? Men gjort är gjort, och det är inget jag sörjer.

Och så har vi då anledningen till detta blogginlägg. Att det nu, antagligen, är slutammat, för SISTA gången. Vemodigt!

Det hela har gått väldigt smidigt, jag har dels haft väldigt "bestämda" tider för amningen, det har bara varit mat, aldrig napp eller mys typ, så ju mer hon har börjat äta, desto mer har jag kunnat utesluta amningsmål. Jag har ammat tills sömns både kväll och dag, men för ett par veckor sedan bestämde jag mig för att jag ville bli mer fri om kvällarna, så vi försökte med välling. I med 2 dl välling och ungen somnade som en stock i sin säng och sedan dess har det fortsatt utan problem! Härligt!

Kvar var morgonamning (allt mellan 5-6:30) och förmiddagsamningen innan den dagliga tuppluren. Förmiddagsamningen avslutade Robert åt mig, jag skulle iväg och shoppa helt ensam en söndag för en vecka sedan och han tyckte jag skulle skita i att amma innan, och det gick hur bra som helst, både för tuttsen och pappa/Mira.

Kvar var nu bara morgonamningen. Idag har hon sovit till efter 7 tre dagar i rad, och jag tycker inte att det känns logiskt att amma henne bara för att göra det, när hon en halvtimme senare ska käka gröt och smörgås. Jag ammade henne igår vid den tiden, bara för att jag skulle iväg och stå krokimodell och jag tyckte det vore opraktiskt med ett par tuttar som fylls på under tiden jag står.

Men nu.

Ja mina vänner, nu finns, så länge hon sover över den tiden, ingen anledning att fortsätta amma. Hemskt vemodigt, och inte mitt beslut, utan snarare Miras. Och så länge jag inte tvingas sluta för att barnet lider (som med Eskil) eller för att omgivningen kommer med sina trångsynta åsikter (som med Lilja), utan för att barnet helt enkelt naturligt verkar ha "gått vidare", känns det helt okej. Ja, även om JAG sörjer.

Instagram, denna ljuvliga upptäckt! Mira, 9 månader, har ammats till sömns.


Så jag vill tacka mina tuttar, för att tre gånger ha svällt upp till storlek gigant, till att efteråt säcka ihop till storlek platt, för att ni har gett mina tre vackra ungar mat på det allra smidigaste vis. STORT TACK och jag hoppas jag ska trivas med er restrerande del av livet, inte bara delen som innebär matning av barn! <3