sisu

Jag är 33 år. Jag är en glad person. En person som ser glaset som halvfullt och söker glädje och söker mig bort från elände. Jag vill att livet ska vara värt att leva varje dag.

 

Jag ser det som en mycket god egenskap hos mig, min positiva inställning till livet. Jag växte upp med en vansinnigt negativ och pessimistisk mamma ("Eget beröm luktar illa!", "Skratta idag så gråter du imorgon!" o.s.v. var ordspråk hon gärna ville dela med sig av) och tycker själv att det är fantastiskt att jag är en så positiv och glad vuxen som jag ändå är. Eller kanske därför. För att klara av mammas pessimism behövde jag slå mig iväg därifrån, och det har gjort mig till den jag är?

 

Nåja, det var inte min barndom jag skulle skriva om. Det var min musiksmak, och faktumet att mycket det som musikmässigt gör mig lycklig är sådant som de flesta andra ser ner på, mer eller mindre. Jag har alltid tyckt om pojkband till exempel. Mina närmaste vänner (i högstadiet var det huvudsakligen tjejgänget jag umgicks med, i gymnasiet var det Veronica och aldrig har jag av dem fått någon endaste nedsättande kommentar [insert klump i halsen av tanken på fina vänner here. Jo, förutom att jag ser glas som halvfulla, har jag även väldigt nära till alla mina känslor. Jag gråter förfärligt lätt. På gott och ont] .....nej, aldrig har jag fått någon nedsättande kommentar av mina närmaste vänner, om vilken musik jag väljer att berika mitt liv med.

 

Jag har blivit presenterad olika musikstilar; i mitt barndomshem var det dansband, av Robert har jag fått musik av varierande hårdhetsgrad, från att det bara låter som att någon väser ur sig hatiska texter (som man inte kan urskilja ett enda ord från), till gammal hederlig rock från 70-talet, till Queen, dubstep och halvokej musik som fungerar i perioder, som typ Morrisey. På jobbbet har jag blivit presenterad för opera och via filmer har jag tagit mig lyssningar på klassisk musik.

 

Inget av ovanstående har gett mig någon som helst mersmak. Faktum är att det finns en gemensam nämnare med all den musiken inser jag nu! Den gör mig stressad! De hatiska väsrösterna, goes without saying! Rocken, det är för mycket hetsiga trummor och ylande gitarrer. Mycket av Queen är bra dock! Dubstep, nej, den kryper in under skinnet på mig och rör runt, isch. Morrisey... Well, som sagt, det fungerar i perioder, men bara som bakgrundsmusik. Inget jag lyssnar på och njuter av.

 

Opera och klassisk musik spelar i en klass för sig. Vidrigt! Bara det att det finns musik utan text! Det är som en mardröm där man inte kan röra sig men tusen galopperande elefanter närmar sig i superspeed. Usch! Och opera, nope. De höga tonerna stressar mig.

 

Hej lättstressad verkar det som...?

 

Nåja, tillbaka till ämnet. MIN musiksmak. Som enligt vissa inte ÄR någon musiksmak. Eftersom man inte kan njuta av att fem söta pojkar sjunger sånger som andra har skrivit åt dem och levererat på ett silverfat.

 

VARFÖR kan man inte det?

 

Jag njuter galet mycket av Ed Sheeran, som är en rödhårig engelskman med fish 'n chips-mage som sjunger sånger han själv har skrivit, som ju då är raka motsatsen till pojkband.

 

Är det mer okej att njuta av honom?

 

Varför är det inte okej att låta sina sinnen översköljas av positiva aspekter om det är ett band skapat på musikproducenters kontor? Varför är det mer accepterat att tycka om en grupp med karlar som är 60+ och struttar runt i tighta jeans och sjunger, när exempelvis One Direction gör samma sak, fast de skrev inte sina låtar själva? De har alla massa härlig energi på scen och låtar som folk njuter av. Och hur kommer det sig isåfall att det är töntigt att gilla Hanson? Det är tre bröder som skriver sina egna låtar och sjunger tillsammans, och energi har de. 12 år senare turnerar de fortfarande och har sina trogna fans som njuter av framträdandena.

 

Är det kanske själva sångtexterna som gör det? Nu har jag ingen insikt om vad Rolling Stones, Queen, Morrissey och väs-sångarna sjunger om, eftersom jag inte har fastnat för den musiken. Men mina älskade pojkband sjunger om kärlek och krossade hjärtan, solnedgångar och evig kärlek. Är det det som stör? Får man inte vara ytlig på det viset? Måste det kanske vara djupare än att sjunga om att man älskar någon och vill ha den tillbaka, eller att man svär på att aldrig svika någon?

 

När, hur och varför blev det inte okej att tycka om pojkband?

 

Jag ska vara ärlig och säga att när jag handlöst föll för den fantastiska och begåvade artisten Adam Lambert drog jag någonstans i bakhuvudet en lättnadens suck, för jag tänkte lite som att "Wow! En artist som INTE är ett pojkband! Kanske har jag växt upp nu! Jag var lite senare att komma bort från min kärlek till pojkband än de flesta andra, men kanske är det nu det har skett...!"

 

Men nej. Då fick jag skit för att jag jämt lyssnade på och tjatade om "den där äckliga bögen som sminkar sig!".... Så då var inte det heller okej i vissas ögon.

 

Är det då kanske mitt beteende som stör folk?! Att jag går all in och låter sånger och allt om artisten (inklusive hur snygga de är, och coola, och hur roliga i intervjuer de är) invadera mitt liv? Att jag faktiskt försöker hålla emot (jag är trots allt 33 år, trebarnsmamma, gift och med ett alldeles normalt jobb), men helt enkelt inte KAN låta allmänheten gå miste om det jag i detta nu upplever när jag har upptäckt denna artist, denna musik? Att jag bara MÅSTE berätta om, upplysa, missionera if you will?

 

Det kan jag väl kanske tänka mig... Men jag tror att det finns vissa personligheter. Jag tror att jag helt enkelt ÄR en sådan personlighet som njuter av att göra mitt liv till en stor lyckobassäng, och om det innebär att dyka rakt ner i Hansongrytan eller Adam Lambertgrytan eller One Directiongrytan (varav sistnämnda jag knappt har vågat yppa om...)  och plaska runt som en glad guldfisk och bara NJUTA av livet... jaa... då får det vara så.

 

Jag HAR folk runt mig som accepterar mitt obsessande. I love you for it. Jag har även folk som suckar. Jag förstår er.

 

Eventuellt att jag har börjat komma till en insikt nu... medan jag skriver... Kan det vara så, att tonåriga tjejer, som oftast är de som gillar pojkband, har dyka-ner-i.grytan-personligheter, och då BLIR de jobbiga, till den grad att allmänheten förknippar föremålet för deras beundran för hysteri och därmed vänder sig bort....?

 

Att det är därför man som en förväntat normal vuxen möts av ett höjt ögonbryn och en lätt fnysning eller något liknande ett hånskratt när man råkar yppa att man tycker om One Direction? För att det förknippas med skrikande och gråtande tonårstjejer?

 

Hm. Ond cirkel. För att vara ett hysteriskt fan är ju lite en del av det härliga.

 

Kanske kan man aldrig tillfredsställa alla. Men lite mer respekt för allas olika smak kanske kunde vara på sin plats.

 

Tack för mig.