sisu

Jag avskyr att inte kunna skriva just när lusten faller på, så att behöva skjuta upp skrivandet till en stund då man har en halvtimme över är helt värdelöst... därför är den här bloggen no more.

 

Men ibland liksom behöver jag skriva av mig. OCH har tid, samtidigt. Som ikväll! Det är inget viktigt jag vill skriva av mig om, men ibland liksom lyser stjärnorna i rad och tuppen gal och vinden snurrar runt lite extra, så då bloggar Mona.

 

Yay! :D

 

Jag vill skriva om tid! Och musik! Och att känna livet i sig!! För det gör jag just nu! Känner livet i mig! För jag lyssnar på musik, men samtidigt känner jag att jag har alldeles för lite tid för det! Men det gör mig så glad, det här med musik!

 

Jag är 33 år, och trodde faktiskt att min musiksmak mognade med mig, men det verkar som att vart jag än vänder mig har jag ändan mot pojkbanden. Dessa fantastiska små påhitt - en grupp söta söta pojkar med charm i blick och sammetsröst, sjunger sånger som andra har skrivit, och får hjärta efter hjärta hos tonårsflickor att brista.

 

Been there done that, på min tid diggade jag Backstreet Boys (Nick!), Take That (Mark!) och Hanson (Isaac, fast egentligen var ju Taylor den snygga, men han var 3 år yngre än mig, så honom kunde man ju inte kära ner sig i. Tur att jag vet bättre nu och dreglar över 19-åringar...!), Westlife (där alla var lika söta) och så icke att förglömma de små one (om ens det) hit wonder-grupperna Take 5, Moffats och A1. Åhh, cute cute cute och så trallvänligt och underbart!

 

För ett par månader sedan visste jag att det finns en grupp som heter One Direction. Jag visste att en i gruppen heter Harry och har smilgropar stora som Stilla Havet och att de har gjort en cover på One way or another, som var tråkig förr, och var tråkig nu.

 

That´s it.

 

Sen hände något! Jag vet inte riktigt vad... något fick mig att få upp ögonen för gruppen och sen har det liksom bara sagt PANG och jag är så kääär i dem! Och det gör mig så lycklig att känna så här!

 

Det är jävligt viktigt för mig att älska musik och att älska allt runt omkring det!

 

Jag har alltid tyckt hemskt mycket om musik, som sagt, mina älskade pojkband, det är underbart härligt att låta sig svepas med i den så kallade "fandomen" och suga i sig massa onödig info, lusläsa sångtexter, skaffa sig stenkoll på vem som sjunger vilken del i vilken låt, och att bli helt pirrig i magen när en av deras låtar kommer på radion. Det är så härligt!

 

Men när jag blev äldre så hände något, musiken tappade sin del i mitt liv och jag liksom tappade hela intresset för allt... Jättejättejättetråkigt.,, Tomt....

 

Sommaren 2010 dock (om jag inte minns fel!) trillade jag på samma slumpmässiga sätt över en kille som bokstavligt talat (nu citerar jag en av hans låtar här) fick mig att vilja listen to music again, och utan att gå in på detaljer så blev musik en så väldigt väldigt stor del av mitt liv igen! Älskade Adam Lambert, TACK för att du gör världen vackrare! (Blogginlägg från att ha varit på en spelning med honom kan ni läsa här: http://sisu.blogg.se/2010/november/adam-lambert.html ).

 

Men tyvärr falnade även Adam... Även om jag fortfarande blir alldeles varm i kroppen av att höra hans låtar, hjärteknipen när jag ser fanmade videos på Youtube och känner glädjeskutt i magen när jag hör mina favoritlåtar, så är han inte där så intensivt som han en gång var. Men det spelar ingen roll. Han finns alltid där, jag kommer alltid minnas hur mycket jag obsessade över honom, och det var en FANTASTISK period i mitt liv och minst en person har kommit in i mitt liv för att förhoppningsvis stanna, tack vare Adam.

 

Men! Till saken. Vad den nu var. Typ att musik är viktig för mig för den gör mig lycklig. Och jag är en sådan enkel människa att ett om jag blir glad av något, så tar jag till mig det och då spelar det ingen roll om det är fem söta pojkar som sjunger om kärlek och som har en fanbase bestående av 97 % 14-åringar eller om det är en 30-årig Idol-tvåa med svartfärgat hår. Eller om det är ett delikat stycke av Mozart. Sistnämnda inte så troligt. Om jag blir lycklig av det, så tänker jag se till att få min beskärda del av det.

 

Och just nu är det faktiskt rätt mycket One Direction... Varvat med jämna stunder av Ed Sheeran, men det mina vänner, är något jag kan klä i diverse superlativ i ett annat inlägg.

 

Tack för att du har läst detta ordbajsande om min kärlek till att älska musik. Jag visste inte vad jag ville med detta när jag började skriva, och jag vet inte vad jag ville nu när jag tycker jag är klar. Jag känner mig bara nöjd med att ha skrivit lite i min älskade glömda blogg. Och - som sagt, det gjorde mig glad, alltså är my mission accomplished! :D