Åldersnoja
Kategori: Allmänt
Jag hade en 30-årskris. Det hade jag. Det kan jag öppet och ärligt erkänna att jag hade, jag tyckte det var hemskt otäckt att plötsligt vara 30 år, det kändes så vansinnigt gammalt, och herregud vad gjorde jag av min ungdom (bokstavligt talat ingenting om jag ska vara ärlig) och nu kan jag aldrig mer känna mig ung och nu är det bara highway to döden som gäller.
Jomen ni hajar, det var lite jobbigt. Att känna sig äldre än typ 19. Och att inte bara vara äldre än typ 19, utan faktiskt vara det på riktigt. Typ så.
Men krisen gick över! Jag hade det lite jobbigt ganska exakt där runt 30-årsdagen, och jag angstade väl kanske ett halvår max, och sen accepterade jag mitt öde och gick vidare i livet. Det kändes bra igen! Det känns fortfarande bra! Jag gillar att vara 33, snart 34! Jag tycker att jag ser förhållandevis ung och fräsch ut fortfarande, inte alla dagar, det är jag för lat för, men på det stora hela. Jag gillar mig själv och mitt jobb och min familj! Jag är nöjd och belåten med allt jag är och har.
Förutom.
Förutom den här lilla detaljen som är min ålder, kombinerat med en del av min musiksmak.
Ja. Jag är väldigt missnöjd med kombinationen att vara 33 år och tycka om de här fem 20-åriga engelska killarna som kallar sig för One Direction.
Japp. Nu handlade det plötsigt om One Direction. Det hade ni inte förväntat er va? Men nu är det så, det är bara att acceptera.
Jag har helt seriöst GRAVA problem med att vara så gammal som jag ändå är, och gilla den där förbonkade gruppen, för den allmänna rösten när de kommer på tal är antingen "Vilka sade du att du sade, sade du?" eller "Jaha, det är det där pojkbandet som min 7-åriga systerdotter tapetserar väggarna med."
Och att då som en helt normal kvinna i sina allra bästa år lyssna på skivorna om och om igen (de släppte nyligen deras tredje!), få favoritlåtar (Over Again, Little Things, Through the Dark bara för att nämna några), favoritbandmedlemmar (Louis, detta vackra sagoväsen) och till och med engagera sig i saker om dem som inte är musikrelaterade (Larry is, or at least was, real!), men inte alltid klara av att stå för det - det stör vän av ordning som i detta fall är mitt logiska tänkande. Det stör mig att jag är så här! Det stör mig att jag inför familj och vänner kan fara iväg långt åt fanders i mitt fangirlande (får man kalla det fanwomande?) - men att jag aldrig skulle våga gå ut bland folk med en tröja med dem på. Det stör mig att jag utan att skämmas med lätt panik i rösten efterlyste folk i fikarummet på jobbet som hade ett särskilt betalkort, för då kunde man köpa konsertbiljetterna före officiellt biljettsläpp - men om det kommer på tal i fikasoffan och någon som inte vet om att jag är nere i 1D-träsket, så rodnar jag och tycker att det plötsligt blev VÄLDIGT jobbigt att säga "Jaa, joo, jag... gillar dem.".
Var är logiken?! Jag älskar One Direction men när jag tänker mig att jag (och min lika gamla kompis, thank GOD!) kommer stå på konserten, antagligen omgiven av fjooooortisar, så ryser jag! Och vill nästan inte gå! För hur kommer det se uuuuut!!? Plötsligt känner jag inte att jag är så himla nöjd med hur jag ser ut, för hur nöjd jag än är, kommer jag aldrig se lika snygg och fräsch ut som en sextonåring! Jag får litegranna ont i magen när jag tänker på att om de ser ut i publiken kommer de se idel vackra hårsvall, perfekt smink, toppiga bröst och unga leenden - och så kommer de kanske att se MIG! Det mörkhåriga slitna träsktrollet som har slitit sig loss från hemmets bojor med allt vad det innebär för att med sömnbrist-ringar under ögonen och platta tuttar efter att ha ammat tre barn, kommer stå där och veva med armarna och visa upp sina håriga armhålor, för i stressen över att lämna sitt heltidsjobb, sina barn och sin make och åka på One Direction-konsert, glömde hon rakhyveln.
Jag vill inte att de ska se mig i publiken! Jag vill inte att fjortisarna ska titta på mig och fnissa bakom välmanikyrerade händer (till skillnad från mig som orkade bry mig om mina naglar senast för 1,5 månad sedan) och viska "Asså, kolla. Vem tror hon att hon är? Ska HON stå med oss här? Hon är ju SKITGAMMAL. Kolla vad glad hon ser ut. Det är bergis sista konserten hon kommer gå på innan hon hamnar på hemmet." och jag FATTAR inte varför jag tänker så här, när jag i sammanhang där jag känner mig hemma inte har minsta lilla bekymmer med att våga erkänna att jag tycker om dem och GÄRNA berättar för vem som helst som vill och inte vill lyssna om hur bandet bildades, vem som är vem, varför jag älskar Louis röst så mycket och att Harry Styles mamma är min mamma-idol på så många sätt.
Jag förstår inte det! Varför kan jag inte bara ALLTID skita i folks åsikter?! Varför måste jag lägga hånen i händerna på folk, så att säga? "Jomen se här, se här, nu nämnde vi One Direction, kolla på mig, jag ställer mig här på bordet och rodnar lite, så är ni såååå välkomna att dissa både min musiksmak och hela min uppenbarelse så ska jag skämmas så mycket jag bara orkar över att jag på något magiskt jävla vis vet alldeles för mycket om dessa pojkar, från vem som har skedfobi och vad bandets stylist lilla dotter heter, till vem som älskar pizza över allt annat och vems morsa som fick tvillingar för några månader sedan, inkluderat de små barnens namn. Välkomna till Cirkus Sisu, välkomna, glöm inte att ta med tomater och ruttna ägg!".
Kan någon förklara? Behöver jag gå i terapi? Självförtroende 100 % kanske terapin kunde heta? Någon? Snälla? Jag vill inte vara så här! Jag vill ju liksom våga stå för vem jag är, och jag vill våga stå för det ALLTID! Jag vill kunna säga "Ja! Jag gillar den här gruppen! Jag tycker att låtarna är bra, allt som har med dem att göra gör mig glad och musik har väl för fanken aldrig dödat någon!" Och om ni inte kommer på någon grupp för Självförtroende 100 % så kan ni väl ÅTMINSTONE leda mig till en självhjälpsgrupp för stackars satar som rodnar, så kan jag åtminstone LÅTSAS att jag inte plötsligt känner mig sjukt obekväm, utan fake it until I make it.
P.S. Om någon vet hur man ändrar tema på bloggen utan att hålla på och trassla med koder och sånt trams, så säg till...
