sisu

Jag krisar så jävla hårt just nu. Existensiell-krisar. Helvete.

 

Jag vill inte ens blogga - för varför sitta och ösa ur minutrar ur min lilla lilla livssjö av tid genom att knappra på en dator, när jag kan resa mig från stolen och gå ut och insupa mitt liv, mitt korta liv, mitt endaste lilla liv jag har?? 

 

Det blir inget ångestfyllt blogginlägg idag. Kanske ikväll. Eller senare idag bara, vi får se. Intentionen var att vräka ur mig allt jag har inom mig, men nu bara stannade allt upp.. 

 

Just nu vill jag bara... Jag vet inte. Ta ett djupt andetag och överleva den här krisen för denna gång kanske. 

 

Satans helvetes jävla skit-liv. Jag vill så mycket. Men jag stoppas av hamsterhjulet, eller ekorrhjulet eller vad fan det nu heter. 

 

Jävla hjulhelvete. Jag vill inte gå i det. Jag vill leva mitt liv, jag vill leva stort, jag vill leva mycket, jag vill göra mycket, jag vill göra det mitt hjärta och min hjärna och min nyfikenhet driver mig till, och jag vill göra det min önskan om att vara mammafruochvän och medmänniska för andra medmänniskor driver mig till. Men. Men. Jag är fast. Jag får panik. 

 

En tyst panik. En dämpad panik. 

 

Just nu en väldigt stilla panik. Uppgiven. En jag-lägger-mig-här-på-marken-och-deppar-sedan-reser-jag-mig-och-vandrar-vidare-i-hjulet-med-likgiltig-blick-panik. 

 

Ugh.