sisu

De första gångerna Lilja var bortlämnad kändes det konstigt. Som att vi hade kört ut henne till en öde ö och dumpat henne, för att åka hem igen och leka lyckliga familjen med Eskil. Jag kände mig taskig, och som att jag när allt kom omkring inte var värd att vara mamma.

 

Dessutom hade jag förfärligt dåligt samvete länge länge efter att hon började åka till sin resursperson och till korttids, för det var ju nu det var meningen att få tid för sitt andra barn! Det var nu det var meningen att ha ork till honom! Nu skulle vi göra allt det där normala som inte riktigt flyter på i vanliga fall, typ spela spel tillsammans och sitta länge vid frukostbordet om helgerna och småprata och sådär. Men näe, istället fann jag mig sittandes i soffan, i bästa fall åtminstone bredvid honom, bara stirrandes rakt fram. Som att luften gått ur mig. Som att jag äntligen hade möjighet att slappna av, komma ikapp, kunna återhämta mig trots att det var mitt på ljusan dag.

 

Samvetet. Ni vet, alltid samvetet. Upp och hoppa, vara en bra förälder, ge sitt barn en givande uppväxt, ha det mysigt nu, passa på när Lilja är borta! .

 

Näe. Stirra rakt fram. Orkar inget annat. Förstår inget annat. Bara ett vakum i skallen. Herregud, det är lugnt. Så lugnt. Nu då?

 

Då, i början märkte man att det var ovant även för Eskil, han blev mer höggljudd och klistrig liksom, tog mer plats när han märkte att han kunde, att ingen storasyster fanns där och sökte vår uppmärksamhet. Det var lite jobbigt, men fullt förståeligt. Vilken känsla det måste vara - "jag har min mamma och pappas fulla uppmärksamhet!".

 

Han har lugnat sig nu. Allt har liksom stabiliserat sig nu, 2 år senare. Vi har utökat tiden då Lilja är på korttids, till varje torsdag till fredag, och var tredje helg, och dessutom lite då och då, hos sin resursperson, som hon antagligen älskar mer än både mig och Robert ihop...! Pernilla, vilken fantastisk människa! Pernilla och alla fina människor runt henne som har tagit Lilja till sig som om hon vore en i familjen! Som liksom bara öppnar sina armar och tar emot Lilja och som vi är alldeles för dåliga på att uppskatta (TACK FÖR ATT NI FINNS!!!) så guld värt att ni anar inte! Korttids i all ära, men en extrafamilj, som inte bara ger henne ytterligare en vardag, utan även lär Lilja att äta kräftor, jaga älg och allt annat spännande som vi aldrig skulle få för oss att göra, det är helt fantastiskt!

 

Vi klarar oss dock utan avlastning. Det gör vi. Vi gick sex veckor i somras med Lilja hemma. Vi gick tre veckor över jul och nyår med Lilja hemma. Men vi klarar det för att vi VET att snart kommer avlastningen, snart får vi en andningspaus igen. Det kan dröja kort tid, det kan dröja längre, men vi vet att den kommer, och det är det som gör att det flyter. Det är inte jobbigt dessa längre perioder, men vi vet att de är avgränsade.

 

De sex veckorna i somras gick långt över förväntan (dock minns jag inte om det var något Pernilla-avbrott...?) men lika bra som de gick, lika väl känner man på onsdagkvällen, när man vet att det är dags för korttidsnatt nästa dag att "Åh guuuud, snart snart snart får vi lugn en kväll!"... Man ställer in sig rätt hårt på inplanerade Lilja-avbrott, det är väldigt viktigt för oss att få dem.

 

På sistone har jag och Eskil haft väldigt fina stunder, vi kan prata och mysa på ett sätt som liksom inte riktigt går när Lilja är hemma. Det är alltid avbrott när hon är i närheten och så får det vara och vi accepterar det. Jag märker att Eskil accepterar det, han försvinner från mig på ett särskilt sätt när Lilja är hemma, på samma sätt som han kommer till mig när Lilja är borta, och det faktumet gör mig så oerhört tacksam över att vi bor i Sverige och denna chans till avlastning finns!

 

Våra liv får andningspauser när vår älskade Lilja tas omhand av andra, och det finns inte ord för att uttrycka hur tacksam jag är över det! Tack!