sisu

Förnekelse

Kategori: Allmänt

Graviditeten var ett kaos av oro, ältande och en alldeles vidrig känsla av att detta kommer inte gå vägen. Hela hennes inre skrek åt henne "Detta kommer inte gå! Ditt barn kommer dö! Ditt lilla barn, inte större än en grapefrukt nu, kommer sköljas ur dig i mängder med blod och aldrig bli vad det var tänkt att bli! Eller, du, ditt barn kommer dö, men du kommer inte märka det, du kommer gå med det dött i magen! Eller, lyssna på mig, barnets hjärta kommer sluta slå och du kommer få föda ut det dött!".
 
Oron åt upp henne inifrån. Hon var tvungen att få ur sig ångesten och det enda sätt hon visste, var att tala med sina nära. Med sin make, med sina svärföräldrar, med sina vänner. De lyssnade. De första tio gångerna hon med darrande underläpp och orolig blick förklarade att hon anade, kände på sig, visste, att hon skulle förlora sitt barn, lyssnade de. De smekte hennes hår, torkade hennes tårar och viskade med säkra röster att detta kommer gå bra, alla mammor är oroliga, ingen vill ju ha missfall, inte sant? Var inte orolig. Det kommer gå bra.
 
Hon var tacksam över att kunna tala med dem. Tacksam över att inte behöva gå ensam med sin oro.
 
Följande tio gånger var det samma smekning över håret, samma betryggande försäkran om att allt kommer gå bra. Hon kunde andas ut för en stund med hjälp av lugnande ord och varma händer, lyft över en svart tjärn av föraningar av olycka.
 
Ytterligare tio gånger. Den blivande mamman snyftade, tryckte knytnävarna mot bröstet och såg med tårfyllda ögon på sina nära medan hon viskade "Det kommer gå fel. Jag känner det på mig..." Försöken till tröst var inte lika engagerade nu. Mer trötta.
 
Tio gånger till. Den oroliga, rädda och ångestfyllda mamman kände tydligt motviljan mot att om och om igen ta emot hennes ord. Hon kände att de tyst sökte sig bort ifrån henne. Tyst men mycket tydligt.
 
Hon ville vända ut och in på sig själv, ville stå med kött och blod ute i luften och med händer, naglar, tänder, förvirrat och panikslaget skrapa bort den oro hon kände. Hon ville prata av sig, behövde prata av sig, men det ökade motstånd hon kände, de illa dolda suckarna, de ögon som himlade när hon öppnade munnen för att beskriva sin ångest, hindrade henne.
 
Hon led till slut i tysthet. Tog inte upp ämnet mer. Försökte övertala sig själv om att det är normalt att vara orolig. Det är det. Normalt. Alla är oroliga. Alla fasar för missfall. Hon märkte att hennes omgivning andades ut. Drog en lättnadens suck över att hon äntligen hade lugnat sig, att de äntligen slapp det eviga ältandet. Hon kände sig duktig nu, som en välartad blivande mor. Inte störa, inte prata om blod, inte prata om döden.
 
...
 
Det var juni. Dagen efter den blivande moderns födelsedag. Klockan var kvart i tolv på natten och ett litet flickebarn hade blivit fött. Ett litet flickebarn låg på sin mors arm och lyckan var total.
 
Eller inte.
 
Lyckan fastnade lite på vägen, för mammans enda tanke när hon såg på sitt lilla knyte, var; något är fel. Något är inte som det ska. Hon skulle inte se ut så här. Hon ser inte som... som ett nyfött barn ska se ut. Var är den rundkindade, uppnästa lilla baby jag skulle föda? Varför är hennes kinder så plana? Hennes näsa så platt? Ögonen, de stora klara ögon, som i mitt lilla barns allra första timme i livet nyfiket ska se sig om i världen och möta min blick, kanske även försiktigt klara av att härma mig om jag sträcker ut min tunga, varför är de så sneda?
 
Dessa förvirrade funderingar fick ett abrupt slut när förlossningspersonalen uppmärksammade att den nyföddas fötter var sneda. Väldigt sneda. Sneda såpass att det i princip endast var som att de tio små tårna satt fast längst ner på barnets ben.
 
Flickan var åtta timmar gammal då hennes fötter gipsades för första gången. Det skulle bli många gånger till. Många många många gånger till. Många många många resor till sjukhus, fram och tillbaka, alldeles för många mil varje resa, alldeles för ofta. Mamman tog sitt lilla älskade barn i famnen och åkte åkte åkte. Höll ett litet älskat barn i händerna medan läkare bände och vred de små fötterna, lade på våta gipslindor, höll fast, trots att den lilla flickan skrek sig röd och svettig. Mamman grät ikapp med sitt barn bilen på väg hem. Barnet tyckte inte om att åka bil. Mammans hjärta brast vid insikten att hennes lilla antagligen förknippade bilresor med smärta.
 
Någonstans här, efter några månader fyllda med amning, bilresor, sjukhusbesök, amning, bilresor och sjukhusbesök, började mammans omgivning ana att något inte var som det skulle med den lilla flickan med sneda fötter. Något utöver fötterna. Något annat. De började se det där som mamman förvirrat hade försökt förstå under flickans allra första minuter i livet, innan all fokus hamnade på det lilla barnets fysik. De fundersamma, oroliga, omtänksamma personerna runt mamman kom med små små ord, små små funderingar som kanske kunde sätta igång tankar på att något mer var på tok med mammans lilla.
 
Mamman ville dock inte se detta. Kunde inte se det, orkade inte. Ignorerade varje litet ord, varje liten insuination om att något kanske inte var helt som det skulle. Hon visste det. Långt långt inom sig visste hon detta. Men hon klarade inte av att ta det till sig. Hon skulle ge allt för sitt barn, hon skulle kunna hugga av sig sina egna fötter om det gick, för att ge dem till sin dotter, hon skulle springa mil efter mil med barnet högt över sitt huvud för att skydda det mot vargar, hon skulle simma över hav för att skydda sitt barn. Det skulle hon.
 
Men.
 
Hon skulle inte göra mer än så. Hon klarade inte mer än så. Att ta in att något ytterligare var på tok med den mörkhåriga lilla flickan som hade växt sig stark under hennes hjärta under många månader, det gick inte. Det fanns inte plats. Hennes huvud var fyllt av läkartider och besked om kommande operationer och mattider, och hennes hjärta var fyllt av kärleken, den där nya himlastormande kärleken som virvlade runt inom symbiosen de två emellan. Ingenstans fanns plats för att förstå att hennes dotter inte var som alla andra. Varje cell i hennes kropp blundade, backade, höll för sina öron, varje gång ämnet försiktigt togs upp. Mamman ville inte, kunde inte, orkade inte förstå.
 
...
 

Månaderna gick. Mamman och flickan levde ett liv som alla andra mammor och små babyflickor gjorde. Bortsett från läkarbesök och någon operation då och då. Inga stora grejer. Vardagsmat för de tu.
 
Men, ibland knackade tankarna på. Tankarna som var så väldigt lika det mammans nära och kära försökte ta upp, men åh, det var jobbiga tankar. Ledsamma tankar. Skrämmande tankar.
 
Mamman ville inte förstå tankarna. Skulle något vara fel med hennes lilla? Bara för att ena ögat inte riktigt hängde med, bara för att flickan ännu inte log, bara för att inget babyjoller fyllde den lilla familjens hus? Att hon inte satt, inte kröp, inte ställde sig var på intet vis konstigt, benen var ju gipsade, från mjuk blöjkant till små små tår. Inte konstigt alls. Hon hade oddsen emot sig. Mamman vilade lättad i detta faktum. Hon hade oddsen emot sig rent fysiskt. Då var det inte konstigt att kanske allt det andra också tog lång tid på sig.
 
Inte konstigt alls.
 
Bara naturligt.
 
Inte kunde väl något vara på tok med henne?
 
Nej, inget var konstigt. Inget alls.
 
...
 
Det var nästan sommar igen. Den lilla flickan var inte som alla andra. Hon skulle snart fylla ett år men hon jollrade inte, tog sig inte framåt, sökte inte ögonkontakt. Mamman såg detta nu. Försiktigt, oerhört försiktigt tog hon upp ämnet med människor i hennes närhet. Någonstans på vägen hade de förstått att nej, mamman är inte mottaglig. Vi kan inte bända upp hennes ögon för detta. Hon måste själv få se vad vi ser. Vi måste ge henne tid.
 
Mamman hade använt sin tid precis som de hade hoppats på. Hon hade långsamt, innerligt långsamt, för det plågade så, börjat se sitt barn. Inte som den perfekta vackra väna lilla varelse hon var, utan hon började försiktigt se allt som skilde henne från de andra barnen i deras närhet. Med myrsteg kände hon hur alla hennes celler började kika fram mellan sina fingrar, de blinkade nyvaket i sommarsolen, de backade tills de nådde något att sitta på, och de började förstå.
 
Och mamman började förstå. Mamman började se. Mamman kunde ibland bli sittande, stirrandes på sin dotter som så oskyldigt låg på sin lekmatta och hon kunde så tydligt känna hur hela hennes inre blev svart. Hon orkade egentligen inte ta till sig dessa känslor, men allt det svarta, all smärta, all oro, krävde att bli uppmärksammad, hon fick bara acceptera att känna luften gå ur henne och vänta tills insikten, oron, sorgen åter gick med på att lämna henne. Dock stannade dessa känslor kvar längre och längre stunder. I början var den bara som små glimtar av chockade "Oh!" när hon vågade släppa lite på sina murar, sedan blev det en mening här, en mening där, från hennes inre, som talade om för henne att se sitt barn.
 
Sedan växte det sig större. Som en långsam oönskad gäst, som en våg av gyttja, smekte sig insikten in över mamman och hon kunde bara ta emot den. En svartgrön våg rullade in över henne, klibbade fast henne mot marken, lämnade henne liggandes med uppspärrade ögon och ett bröst som värkte av sorgen över att ha ett barn som inte var som alla andra. Hon tog sig upp gång på gång, de händer som en gång hade smekt hennes hår medan flickan ännu låg i hennes mage, fångade åter upp henne och viskade tröstande ord.
 
Denna gång släppte de henne inte. Denna gång höll de i henne, även när hon ville gräva ner sig i sorg och ältande och varför-just-vi, höll de i henne. De fångade henne varje gång hon föll, de torkade hennes tårar varje gång hon grät, och de viskade tunna ursäkter för att de hade lämnat henne ensam med sin ångest då hennes kropp med flickan fortfarande i magen, så tydligt berättade för henne att något var på tok.
 
Hela livet skulle mamman leva med insikten om att hennes förstfödda inte var som alla andra. Det var en smärtande, sorglig, och ansträngande insikt. Den kräver tid, kräver plats. Det går inte att släppa in den helt och fullt, ta emot med öppna armar.
 
Den kräver en smula förnekelse.
 

KOMMENTARER:

  • Veronica S säger:
    2014-01-06 | 23:27:06

    Så fint skrivet.

    Svar: Tack!
    Mona var namnet! Välkomna in och läs min blogg!

  • Kylie säger:
    2014-01-10 | 19:09:46

    Du är så jävla bäst

    Svar: <3 <3 <3
    Mona var namnet! Välkomna in och läs min blogg!

  • Nettiz Plättiz säger:
    2014-01-19 | 14:32:59

    <3

Kommentera inlägget här: