sisu

Egentid!

 

Vilket jävla dravel!

 

Vaddå egentid?! Haha, tillåt mig småle!

 

Det är bara något lyxuttryck som lata och/eller sönderstressade morsor har hittat på för att lägga ytterligare plåga i sin redan eländiga vågskål som utgör Livet. Det är något som dagens samhälle har bajsat fram för att visa på att det är de vuxna som är viktigast, och barnen, de är bara någon söt liten attiralj som passar bra i livet just här just nu, men de ska helst inte vara ansträngande. Är de ansträngande på något sätt, eller lägger sig på ens lilla grusväg JUST när man har dragit på sig de glänsande skitdyra joggingtightsen och ska ge sig ut och hitta Den Perfekta Kroppen, så går det bra att gasta "HERREGUDJAGBEHÖVEREGENTIDFÖRSTÅRDUVÄLLE!!!"

 

Näe, skitsnack. Egentid är bullshit så det bara osar om det.

 

Ingen människa behöver egentid. Hur gjorde de 1920 tror du? Tror du att morsorna någonsin fick nån egentid eller? När skulle de ha fått den? Just innan de slog sig ner på den trebenta mjölkpallen klockan fyra på morgonen, eller den lilla stunden av stilla ro i hemmet när alla de åtta barnen - och den belåtna maken icke att förglömma - just har fått sin skål med stekt gröt till frukost, eller kanske när hon sitter bakpå hövagnen påväg ut till åkern? Klockan fyra på eftermiddagen när hon är nere vid ån med lakan och tvättbräda och träffar de andra tanterna i byn? Kanske klockan nio på kvällen när hon stoppar strumpor i ljuset av en ensam fotogenlampa samtidigt som hon läser högt ur bibeln för sin lilla familj? Nope, njet, nada! Ingen egentid för mormorsmor! Aldrig tid att vara ensam!

 

Egentid är skitsnack och egentid är ett modeord, och nu hör du vad jag säger! Lever du på denna jord med så himla många andra människor så ska du inte behöva egentid! Det är viktigt att socialisera! Och har du satt dina små avkommor till världen, ska du njuta av dem varenda fantastisk sekund de klättrar i ditt knä, trasslar in sina små nävar i ditt hår, välter ut mjölk på köksbordet, ropar att de är färdiga på toaletten, berättar om när Pluto snubblade på Musse för niohundratjugonde gången, slår sin syster, snubblar på mattkanten, inte hittar sina skor och drar i ens kläder när man står och ska laga hemmagjorda köttbullar till middag. Njut av dina avkommor säger jag! NJUT!!

 

Och dessutom, barnen är ju små så kort tid! För i helvete Mamma lilla, ska du verkligen missa deras ettusennittonde bajskorv för att du är iväg och fikar med en polare eller travar runt i skogen i din ensamhet? Känns det verkligen okej att du INTE är med när familjen storhandlar, för att du ska vara hemma och lyssna på Tystnaden? Och vaddå Tystnad med stort T? Är tystnad så himla viktigt för dig att du måste stava det med stort T? Jag känner i småtårna att du inte är någon Äkta Mamma då. DET däremot - "Äkta Mamma" - är något man ska satsa på att stava med stor bokstav! Ja jävlarimig, att vara Mamma är en välsignelse och vill du medvetet hålla dig undan dina egna barn ibland, så tvivlar jag på din seriositet i detta livsåtagande!

 

Allvarligt Mamma lilla, du kan inte bara MENA att du du med gott samvete kör ut barnen ur köket och istället drar på musik när du diskar efter maten? Vaddå, barnen måste väl kunna NÅ dig?! MENTALT liksom! De måste ju få veta att du ALLTID FINNS DÄR FÖR DEM! Ska du verkligen stänga dem ute? För vaddå? För att "höra vad du själv tänker? För att inte tappa bort dina egna tankar under 20 minuter?" Men Mamma lilla - du är ju på jobbet! Åtta timmar per dag är du IFRÅN DINA BARN, och du ser det inte som egentid? Jag är i CHOCK! Inte nog med att du jobbar ALLDELES FÖR MYCKET, du tillgodoräknar dig inte de timmarna som egentid. Skärpning!"

 

Egentid. Skärpning. Mm, japp. Egentid.

 

I like that shit. Egentid.

 

I need that shit.

 

Like - a lot.

 

Sommaren 2009 sommarjobbade jag på Växjö lasarett. Maken min var föräldraledig och tog med sig barnen ut till deras farmor och farfar Å, och jag jobbade. Delvis bodde jag ensam kvar i lägenheten här i stan, och delvis åkte jag ut och bodde med familjen hos svärisarna, ett par dagar i sträck sådär, varannan omgång.

 

And let me tell ya - den var en av de bästa somrarna jag har haft, sedan jag fick barn! Antingen är jag egentligen inte gjord för att vara mamma, eller fru ens, eller så är mina barn och min make inte gjorda för att passa just mig - men HERREGUD vad fantastiskt det var att vara ensam! ENSAM! E-N-S-A-M! Det var meningen att de bara skulle vara iväg någon vecka, men det blev längre än så och jag grät inte. Inte alls faktiskt. Jag kan fortfarande fyllas av ett lugn när jag tänker tillbaka på den sommaren. Jag BEHÖVDE den sommaren. Jag BEHÖVDE den egentiden. Jag BEHÖVER fortfarande sådan egentid, men det har inte blivit någon sådan mastodontperiod sedan dess, men det är lugnt. Jag överlever utan fler sådana somrar. Mycket på minnet av att min man faktiskt gav mig den. Han gav mig flera veckor av lugn och hela mitt liv kommer jag att älska honom för det. Och tack till svärisarna också, om ni läser detta. Det var SÅ mycket värt.

 

Men, liksom. En gnutta MER egentid, det behöver jag nu. Lite mer än jag har nu. Just nu har jag uppskattningsvis 2 % egentid och 98 % andra-är-på-mig-eller-bredvid-mig-tid. Det är lite dålig balans kan jag tycka.

 

Vi har renoverat lite hemma, just där maken har sin dator, vilket har inneburit att han inte har kunnat använda den, vilket har inneburit att han inte har kunnat spela på sina bestämda speldagar, vilket har inneburit att han har varit uttråkad och velat umgås med mig, vilket har inneburit att jag har umgåtts med honom VARJE KVÄLL I VECKAN UNDER FLERA VECKORS TID, och mitt konto av egentid... ja, det är torka där. Svår torka! Sådär så att man ser sprickorna i marken, ni vet.

 

Så - mitt behov av egentid handlar inte bara om barnen, föräldraskapet. Det handlar om ALLA människor. Just nu har jag ett överflöd av människor i mitt liv, och det är egentligen bara make, barn och jobb jag träffar. Men det blir för mycket när jag inte kan blanda ut det med tid för BARA mig själv.

 

Jag älskar att umgås med min man, men lika mycket älskar jag att vara ensam. Tisdagar, torsdagar och söndagar har varit hans spelkvällar - vilket då naturligt har blivit mina ensamkvällar. Egentidskvällar, if you will.

 

Dessa kvällar spenderar han på övervåningen, tjoandes och svärandes och ibland hysteriskt fnittrandes för det är tydligen så man låter när man spelar dataspel, och jag sitter på nedervåningen och är ENSAM! Ibland tröttnar han på spelandet, eller så har de paus. Då kommer han nersvansandes och vill hänga lite. Om jag har tid så får han sig en kram och lite häng, men om jag är upptagen, djupt koncentrerad på vad jag gör eller mitt uppe i en chatkonversation, då fräser jag "försvinn!" åt honom och han sätter sig i soffan och tittar på mig med hundögon och säger "Men... jag älskar ju dig... jag vill vara med dig..." och jag fräser "Jag älskar dig med! Försvinn!" och så får han svansa iväg igen. Och det är sådana kvällar jag behöver. Jag behöver få känna att tre kvällar i veckan är BARA MINA, och JAG väljer om jag vill träffa folk då. Vill jag inte det, så är det HELT OKEJ att inte göra det.

 

Jag skriver mycket. Jag läser en del. Jag har nyligen börjat rita. All of the above är saker som är stört OMÖJLIGT för mig att göra med andra människor i min närhet. Det går inte! Minsta lilla störningsmoment kryper under mitt skinn och stör mig så att jag vill skrika. Ibland har jag flow i mitt skrivande och att bli störd då är så frustrerande att det inte går att beskriva! Jag MÅSTE få ha mina kvällar! När jag är mitt uppe i ett skrivande poppar det rätt som det är - vilken tid på dagen som helst, vad jag än sysslar med - upp scener i mitt huvud som jag vill ha in i det jag skriver, och jag har inga bekymmer med att behålla dem i huvudet tills det är en ensamdag nästa gång, men jag måste VETA att en sådan dag kommer! Att jag kommer få tid att få det på pränt. Just nu har jag INGA sådana dagar, och vad gör jag med allt som vill ut?! Jag har saker jag vill rita, saker jag vill skriva och saker jag vill kolla upp på Youtube. Men när jag aldrig någonsin är ensam är det som att allt bara läggs på hög inom mig och byggs på byggs på byggs på och jag blir till slut bara en stor, farlig boll av "VARNING! VARNING! EXPLOSIONSRISK!"

 

Bara medan jag har skrivit detta har jag blivit störd 36 gånger - jag har räknat - varav 31 gånger har jag fått resa mig från min plats, och 2 gånger har jag varit utomhus. När jag diskade efter frukost imorse ville någon ha min hjälp eller uppmärksamhet X antal gånger - då räknade jag inte - och min hjärna kokar snart över av att inte kunna få vara ensam - någonsin, på något vis. Inte ens när jag diskar, med ryggen emot resten av världen, och försöker vandra på stigar i mitt eget huvud kan jag vara ensam, för det är alltid någon som vill ha min uppmärksamhet, stör mig i mina tankar. Och jag är inte gjord för detta. Jag måste få vara ifred ibland. Både fysiskt och mentalt. Jag spenderar mycket tid i mitt eget huvud, jag har ingen aning om andra människor fungerar så, men i min hjärna virvlar det konstant tankar och historier och fantasier och minnen och jag vill liksom ge mig hän till dem ibland, leva i min egna lilla värld för en stund på något vis, men jag kan inte, för jag blir hela tiden utsliten därifrån.

 

Så jag behöver egentid. Ensamtid. Lugn runt mig, lugn att tänka en tanke från början till slut.

 

Helst när barnen inte är vakna, men jag tror inte att barnen skadas av att jag är frånvarande under deras vakna tid heller.

 

Så - i min värld existrerar uttrycket Egentid. I min värld behövs Egentid. Och jag stavar det med stor bokstav, för så mycket värt är denna tid för mig.