sisu

Igår fyllde Lilja år. 10 år fyllde hon. Jag tänkte skriva en status på Facebook om det... Om hur jag vaknade vid halv sju på morgonen den 18 juni 2004, och kände värkar... Men jag blev så sentimental, nästan sorgsen, att jag inte gjorde det. Jag tänkte "Hur kan jag rimligtvis formulera en status, så att det framgår exakt vad jag känner inom mig just nu?"

 

Det liksom gick inte. Hur beskriver man i ett fåtal ord - för jag avskyr att göra för långa statusar - att tio år har gått sedan den där dagen då hela mitt liv förändrades? Hur beskriver man den förundrade men samtidigt gripande känslan inom en, som man uppenbarligen känner när ens äldsta unge fyller 10 år? GÅR det ens att förklara, i en kort status, att så mycket i mitt liv tog en annan vändning den dagen, samtidigt som det var något som händer varje sekund, över hela jorden, om och om igen? Hela tiden föds det barn. Hela tiden förändras folks liv. Det var första barnet för mig, från att ha levt ett liv med bara Robert, var vi plötsligt tre. Det är ju stort. Det är tio år sedan.

 

Tio år är länge. Så länge att jag inte ens minns längre hur mitt liv såg ut innan barnen. Vad gjorde jag? Vad gjorde jag av mitt liv? Hur gick mina dagar? Kvällar? Träffade jag vänner, vad såg jag på tv, hur såg vår vardag ut?

 

För tio år sedan. Jag var 24 då. Hade nyss fyllt 24, dagen innan. Först jag, sedan Lilja. Det är bra, jag tycker egentligen inte om att fira min födelsedag. Jag vet inte riktigt varför, jag gillar inte riktigt uppmärksamheten. Så det är bra, min födelsedag liksom överskuggas lite av Liljas. Jag tycker om det.

 

För 10 år sedan var jag nyss fyllda 24 och vaknade halv sju på morgonen av värkar. I tolv timmar gick jag hemma och hade ont. Det fanns inte en susning att jag skulle tro att det var på gång på riktigt. Jag trodde det var förvärkar. Falskt alarm. Trots att jag hade slutat med Bricanylen 2 dagar tidigare, på dagen vecka 37+0 - när bebisar inte räknas som prematura längre. För jo, vår tjeja ville ut för tidigt. Ingen vet varför, men ut ville hon, sju veckor för tidigt. Ingen trodde att hon skulle stanna, men jo, det gjorde hon. Men inte var hon färdig för det. Hon hade behövt stanna sina 40 veckor, för hon sov och sov och sov den första tiden. Hon åt inte - hon fick min mjölk genom en slang i näsan. Hon var inte färdig. Var nog aldrig meningen att bli färdig.

 

Ja alltså. Jo. Nu är det jag med mina hemska hemska ord igen. Men jag tror att hon aldrig var menad att bli. Men hon blev. Det blev en Lilja av det hela, av värkarna, blodet, droppet, sängläget och tabletterna som fick mig att ligga hemma och gråta av hjärtklappningen. Det blev en Lilja av det hela.

 

Hon var så lugn i början. Så lugn, lättskött. Förutom i bilen. Hon hatade att åka bil. Jag tror att hon snabbt lärde sig att bil = sjukhus = läkare = ontontont... Varje vecka resa till Västervik, varje vecka gipsa om de små fötterna. Inkapslad i stenhårt gips från de små tårna upp till blöjkanten.

 

Mitt hjärta blödde när hon grät men sjuksystrarna berömde mig för att jag var så lugn. "Det är för att du är så lugn som hon är så lugn här." sade de till mig. Hon grät tydligen inte mycket. Men för mig var det mycket. För ett ömtåligt hjärta i en nybliven mammas kropp var det mycket. För sjukvårdspersonal var Lilja otroligt tålmodig.

 

Vi bytte ortoped. Efter att ha träffat en jourortoped en tyst sommarkväll i Stockholm som spydde galla över klåparen till ortoped i Västervik, bytte vi till Linköping. Olof Risto. Olof, vi gillade dig. Massor. Tack.

 

Liljas fötter blev bättre och bättre. Min känsla gällande henne blev sämre och sämre. Det var något som var fel. Något mer, inte bara fötterna.

 

Men BVC-tanten: "Neeeeej då, neeeeej då, lilla mamma, alla barn är olika, det är inga bekymmer med Lilja inte." Ungefär som min barnmorska sade när jag om och om igen bekymrade mig över att något med min graviditet var fel, och nu har jag ont också, ska det verkligen kännas så här, det känns inte bra... "Neeeej då, neeeeej då, lilla blivande unga förstagångsmamma, inte vet väl du hur det ska kännas? Ta nu och tryck undan din intuition och lyssna på mig. Inget är fel, allt är som det ska."

 

Sjukvårdspersonal av idag - ni vet väl att man aldrig ska underskatta intuition? Och aldrig aldrig NÅGONSIN en förälders sådan. Aldrig någonsin! (Hej tårar.)

 

Men hon är 10 år nu. Jag tror att det jobbigaste är över. Alla gipsningar, alla operationer, sövningar, undersökningar, läkarbesök, habiliteringsbesök med neurolog, sjukgymnast och logoped. Skenor. Skor. Alla övningar övningar övningar, alla kurser, allt dåligt samvete (ALLT DÅLIGT SAMVETE!!!). Det är över. Det är skönt. Men, det var inte bara jobbigt. Ibland var det alldeles fantastiskt. Ibland kände man ljuvliga känslor. Stoltheten när hon klarade saker. Små saker, som att resa sig från sin lilla stol som sjukgymnasten från hab hade provat ut åt henne. Visst fick man alltid vara där och vrida fötterna rätt, alltid vara där och tvinga henne att fortsätta ta sig runt bordshörnet när hon helst ville sätta sig ner, men hon kunde! Stoltheten när hon tog sig framåt - på knäna. När hon stod själv. när hon tog sina första egna steg (14 febrari 2006), och sakta sakta bytte ut sitt knägående mot att faktiskt bara använda sina små fötter. Första gången hon använde sin lilla lila rollator. Herregud, lyckan som dansade i min kropp!!

 

Lyckan - LYCKAN - att se nakna små fötter på en sandstrand! Ni som inte har haft barn med klumpfot eller annan slags fängelseaktigt kommer aldrig att förstå lyckan att få se sitt barn sitta i sanden och vifta på tårna. Eller den där vinterdagen hemma hos Roberts mormor då Lilja var utan gips 1 dygn, och vi badade med henne. Nerkrupna i badkaret i lägenheten i Skärholmen njöt vi så enormt av att vara "en riktig familj" som kan bada med sitt barn. Nakna små fötter mot min nakna hud. Så fruktansvärt underskattat!!

 

Och nu. Hon har fyllt 10 år. Hon önskar sig smink och parfym i present. Jag tror jävlarimig att hon har börjat lämna dockorna därhän. Hon kan skriva. Hon kan läsa. Inte mycket, men hon KAN. Hon har fantastiska lärare i skolan! Hon kan simma! Hon kan gå och hämta ketchup med kundvagnen på ICA när jag kommer på att jag har glömt ta kattmat och måste springa tillbaka genom hela affären. Hon kan stanna i en gatukorsning och vänta på att jag kommer med bilen. Hon kan ta fantastisk hand om Mira. Hon och Eskil kommer bättre och bättre överens.

 

Hon kan så mycket, min stora tjej. Hon är så liten ibland. Men hon är 10 år. Min tjej. Hur kunde dessa år gå så snabbt? Älskade barnet mitt, jag älskar dig så otroligt mycket! 

 

..............................................................................................................................................................