sisu

Alla syskon bråkar inte så

Kategori: Allmänt

Alla syskon bråkar inte så. 
 
Jag ligger i soffan och bläddrar i en tidning. Föräldrakraft. En tidning som handlar om de som är som jag. Vi som har barn som inte är som alla andra, vi som har barn som vi kanske behöver kämpa för och vi som har barn som vi lägger hela vårt energiförråd på - och sedan lite till. Jag läser om föräldrars kamp för assistans, om nya rön inom hjärnforskning och om Sören Olsson som förlorade sin son i sjukdom. Det är meningen att jag ska diska undan frukostdisken, men. Orken räcker inte. Den är liksom alldeles borta den här söndagsförmiddagen. Så jag har slängt mig i soffan istället. Plockat upp Föräldrakraft. Jag hittade den i ett väntrum på sjukhuset häromdagen. Tänkte att den kunde vara intressant att läsa. 
 
Alla syskon bråkar inte så.
 
Jag läser en krönika i tidningen med denna rubrik och varje ord går rakt in i själen på mig. 
 
Alla syskon bråkar inte så. 
 
Jag läser om hur en storebror slår sina syskon som inte riktigt vet varför, för allt de gjorde var att säga att de inte ville leka med honom längre, och om en storebror som vägrar komma till matbordet trots att föräldrar lockar, pockar och försöker ordna allt till det bästa, och om en storebror som drar med hela familjen i sin ångest, och när han har kommit ur den är det för honom som om inget har hänt, medan resten familjen tillsammans får resa sig på ostadiga knän, borsta av sig och fortsätta framåt. 
 
Och min själ värker. För att jag så väl känner igen mig. 
 
Alla syskon bråkar inte så.
 
Jag känner en lätt panik virvla upp inom mig medan jag läser, det känns oroligt i mitt bröst, tårarna stiger i ögonen och jag hör hur min kurator, hur en barnmorska jag hade ett ärende hos nyligen och hur många andra i min närhet säger "Du är ju mitt uppe i livet nu, med småbarn och så. Det är tufft. Det ÄR det. Det tycker ju alla." och jag tänker varje gång jag hör det att ja, jo, jag är nog bara klen, jag är nog bara extra känslig, kanske extra lat? Alla småbarnsföräldrar är ju trötta, det vet man ju. Alla med tre ungar i dagis- skolålder känner ju att luften går ur dem ibland. 
 
Alla syskon bråkar. 
 
Det är naivt, klent och lat av mig att tänka att "om vi bara inte hade haft vår äldsta hade våra dagar med barnen gett energi, inte stulit den." 
 
Naivt och lite bortskämt liksom. Vem tror jag att jag är? Det är ju jobbigt att ha barn. Jag är mitt i livet. Det är tufft en tid framöver nu. 
 
När lillasyster på 4 år får ett ilskeutbrott tittar 8-åriga storebror på henne och håller för öronen. Skriker hon länge brukar han blir arg och skriker "Tyst!". Eller så går han bara till ett annat rum. 
 
Vår 11-åring gallskriker inom de första 5 sekunderna av lillasysters utbrott, hon rusar ut ifrån rummet och slänger igen dörren så att fönsterrutor skallrar. Hon låsar in sig på toaletten och skriker ut sin ångest över lillasysters höga skrik och hon en stund senare rusar hon ut från badrummet enbart för att skrika i den lilla människans öra, stående 1 dm ifrån henne. 
 
När våra två minstingar undrar över middagsplanerna och får besked de inte är nöjda över surar de. Jädra ungar, som aldrig är nöjda med vad vi gör till mat. Suck. Men vi tvingar i dem mat och sedan är det inget mer med det.
 
11-åringen undrar över dagens middagsplaner och vi svarar att det blir kyckling, hon vrålar "BLÖÖÖÖÖ!" rakt i mitt ansikte, försöker slå mig, och rusar in i köket med panik i blicken, eftersom en gång för tre år sedan lagade vi en kycklingrätt som hon tyckte var för starkt kryddad. 
 
...
 
Vi satt vid matbordet häromdagen. Vi alla i familjen, utom 11-åringen. Hon var på korttids. 
 
Storebror retades med lillasyster, genom att säga "Lillasyster räckte ut tungan!" för att vi skulle bli arga på henne. 

Lillasyster tittade på storebror, och fortsatte äta. 
 
Jag och maken utbytte en blick som sade "Om samma sak hade hänt vår 11-åring så hade hon blivit vansinnig, skrikit, kastat ihopknögglat hushållspapper på sin bror och räckt ut tungar, visat långfingret och kanske även rest sig från sin plats för att gå och slå honom." 
 
Men alla syskon bråkar ju.
 
Alla småbröder retas. 
 
Det är bara dumt att tänka sig in i hur det hade varit om vår äldsta hade varit normal. Hon hade säkert blivit vansinnig ändå. För alla syskon retas. Alla syskon blir arga då. 
 
Men. Så inser vi att lillasyster inte ens reagerade. Hon åt sin mat. Visste att storebror bara retades. Och hennes icke-reaktion var precis vad som behövdes, för sedan kom det inget mer. 
 
Och då känns det så tungt och mörkt i själen igen. 
 
Ungefär lika tungt och mörkt som det känns när lillebror undrar varför vi måste hämta storasyster från korttids. Varför hon måste komma hem. "Hon är så arg hela tiden." 
 
Och jag försöker förklara, att ja, jo, men hon är ju ändå som vi alla andra, en del av vår familj. Det är klart att hon måste få komma hem igen. 
 
"Man får aldrig titta på henne. Då blir hon arg."
 
Och det skär i mitt bröst när jag måste svara "Jag vet, men det är ju en av reglerna vi har hemma hos oss, eller hur? Man får inte titta på storasyster. Det vet du ju. Du får bara låta bli. Och försök att inte reta henne och så. Försök förstå att hon inte är som andra." 
 
Och en del av mig vill ställa sig upp, protestera, högljutt undra varför det här barnet ska behöva anpassa sig efter sitt syskon, när syskonet aldrig anpassar sig efter honom. Men den andra delen upprepar med död blick "Det är så här det är. Alla syskon bråkar. Vi är mitt i livet. Det ÄR tufft." Och jag försöker intala mig själv att jag bara är lat och bekväm, och att jag letar efter problem.
 
Sedan går jag in i vardagsrummet och hittar mitt skissblock på vardagsrumsbordet, en teckning utriven och ritad på, en annan avriven och ihopvikt till ett litet knöggel och slängd på golvet, och mina pennor utspridda. 
 
Och jag tänker att jag är ju mitt i livet. Det är så här det är att ha barn. Det är så här det kommer vara att ha barn, i 15 år till, tills hon har flyttat hemifrån. Det här är vardagen för alla. 
 
Och när 4-åriga lillasyster kommer gråtandes för att 11-åringen har slitit en docka ur famnen på henne tänker jag att alla syskon bråkar. Krönikan är nog lika överdriven som jag känner mig. 
 
Alla syskon bråkar. 
 
Alla syskon bråkar så. 
 
Alla syskon bråkar inte så. 
 
 
 
Kommentera inlägget här: